Hoppa till huvudinnehållet

Familjen evakuerades från Zambia – fick upp ögonen för Kristinehamn

Publicerad:
Reporter Ingrid Ramberg
Ingrid Ramberg
ingrid.ramberg@nkp.se
Ylva, Karin och Carlos har bott i en sommarstuga i skärgården sedan coronaviruset gjorde att de var tvungna att evakuera sitt hem i Zambia i slutet av mars.
Ylva, Karin och Carlos har bott i en sommarstuga i skärgården sedan coronaviruset gjorde att de var tvungna att evakuera sitt hem i Zambia i slutet av mars. Foto: Ingrid Ramberg

Våren 2020 har ställt mycket på ända för många. I slutet av mars fick familjen Gerbi Eriksby evakuera från sitt hem i Zambia till en sommarstuga i Kristinehamns skärgård, på grund av coronaviruset.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Vad som först var en omskakande och orolig upplevelse blev startskottet för ett viktigt beslut om en mer långsiktig framtid i Kristinehamn. Nu firar familjen att de köpt hus här.

Carlos Gerbi Caceres, Karin Eriksby och deras nioåriga dotter Ylva har bott utomlands sedan 2013. Först fem år i Kiev och nu två år i Zambias huvudstad Lusaka. Där jobbar Karin på Migrationsverket med placering hos Utrikesdepartementet och Carlos är tv-producent i hemlandet Peru.

När coronaviruspandemin tog fart i våras fattade UD beslut om att alla familjer till utsända i Zambia skulle evakueras från landet.

– Var man inte beredd att lämna familjen fick man åka med också. Jag hade kunnat stanna kvar men det var inte ett alternativ för mig. Det kändes väldigt lätt att bestämma att jag skulle med, berättar Karin.

Familjen fick fyra dagar på sig att packa ihop sina saker och ta sig ut ur landet. De beskriver det som stressigt och jobbigt.

– För mig var det lite läskigt. Vi brukar inte ens få ta med oss våra Ipads hem, för jag går fortfarande i fyran och då får man inte det. Men nu skulle jag ta med den ända hit, berättar Ylva.

Varmt välkomnade

I slutet av mars landade de i Sverige. Karin är uppvuxen i Rudskoga och föräldrarna bor kvar där, så det finns både familj och vänner i Kristinehamn med omnejd. Det gjorde det naturligt att styra kosan hitåt. En bekant hjälpte dem med stugan på Vålösundsvägen och de fick ett varmt mottagande av grannar och bekanta.

– De hade dekorerat jättefint med bananer hängandes från taket, säger Ylva.

– Det har varit fantastiskt. Det var ju väldigt svårt för alla på ambassaden när alla skulle hem. Det var mycket upprörda känslor, vissa familjer valde att separeras. Då när vi fick mejl från de som hyr ut och de skrev att det bara är för oss att komma, kändes det så himla fint. Det kändes som att hemorten slöt upp på ett jättefint sätt, det var så skönt när allt var så jobbigt. Då var jag extremt tacksam över att vara härifrån, berättar Karin.

Glad över vårsnön

De första två veckorna i Sverige satte sig familjen i strikt karantän. De hade rest långt och mellanlandat och ville inte riskera att föra vidare någon eventuell smitta. Då satt de i den ouppvärmda sommarstugan och frös en smula i den svenska vårvinterkylan.

– Det är sommarstugestandard när det gäller värmen, så vi har eldat mycket. Det var kallt i början, särskilt för oss som är vana vid andra temperaturer. Vi frös rejält i början, säger Karin.

Någon som gillar det kyligare klimatet är Ylva:

– I Zambia kommer jag att sakna det här vädret. Det snöade när vi var på studsmattan en gång och jag var jätteglad, säger hon.

"Jag är fortfarande salig"

Veckorna har passerat och Carlos, Karin och Ylva har funnit en vardag på Vålösundsvägen. Ylva har distansundervisning och Carlos och Karin jobbar hemifrån. Det funkar bra, berättar de.

– Vi kör på vårt vanliga liv. Vi vaknar samma tid som vi brukar vakna i Zambia och sen kör vi på som vanligt, börjar skolan när den börjar, är på jobbet när det börjar, håller kontakt med Peru samma tider som förut, berättar Carlos, som är van att jobba hemifrån då han även i vanliga fall har jobbet och bostaden i olika världsdelar.

Våren blev inte riktigt som familjen Gerbi Eriksby hade tänkt sig, men den gav tid för eftertanke och utrymme att fatta stora beslut.
Våren blev inte riktigt som familjen Gerbi Eriksby hade tänkt sig, men den gav tid för eftertanke och utrymme att fatta stora beslut. Foto: Ingrid Ramberg

De har betydligt mer tid tillsammans än tidigare och tar vara på lediga kvällar och helger. De har cyklat ut till Jutviken och Picassoudden om kvällarna, kunnat hjälpa Karins föräldrar med matinköp och varit nära naturen. De njuter av det fria och enkla livet.

– Även om hela evakueringen inte var vad vi önskade så har det också varit väldigt fint att få vara i Sverige på våren. Jag är fortfarande salig, nu är jag ute en gång om dagen men när vi kom var jag ute två, tre gånger om dagen i skogen och bara gick. I Zambia bor vi bakom murar med vakter. Jag går oftast fram och tillbaka till jobbet men man går inte ute när det är mörkt. För mig har det varit fantastiskt att komma till värmländsk natur igen. Jag har nog tjatat om det väldigt mycket, säger Karin.

– Ja, faktiskt. Det har du gjort, skrattar Carlos.

Men han håller med:

– Det har varit en positiv grej att vara här ett tag. För mig var Kristinehamn ganska okänt förut men nu börjar jag känna mig lite hemma också. Så det känns bra på något sätt att vara här och känna in stan och tänka på framtiden. Varför inte Kristinehamn? frågar han sig.

Från Lusaka till Lusasken

Ja, varför inte Kristinehamn? Månaderna i sommarstugan gav tid för eftertanke vilket ledde fram till att en vag idé förvandlades till ett viktigt framtidsbeslut. I förra veckan köpte familjen Gerbi Eriksby ett hus i Kristinehamn.

– Vi hade i och för sig börjat leka med tanken innan, men förut har vi alltid haft alla dörrar öppna till hela världen. Det har liksom varit ett av hundra alternativ. Att vi så småningom blir Kristinehamnare har mycket, om inte allt, att göra med den här perioden som vi är evakuerade, säger Karin.

– Det känns väldigt skönt att veta var vi ska ta vägen. Vi har valt att leva år för år, nu blir det lite mer långsiktigt. I vanliga fall har jobben fått styra och så har vi ordnat jobb och skola efter det. Det har funkat jättebra men nu tar vi det en annan sväng, fortsätter hon.

Ylva har i hela sitt liv har gått i internationella skolor. Där krävs ofta utlåtanden från tidigare lärare, vaccinationsintyg och annat när man ansöker om plats. När de hört sig för med skolan i Kristinehamn verkar det inte alls lika omständligt att komma in.

Just enkelheten i en småstad är något familjen lockas av.

– Det känns som att det är enkelt att bo här i Kristinehamn. Jag vet ju inte om det är så, men det känns som att allting funkar ganska enkelt, snabbt, säger Carlos.

Afrikas Kristinehamn

Visst kommer vardagen att se annorlunda ut i Kristinehamn jämfört med i Lusaka, men samtidigt finns det likheter. Där, precis som här, har många hus och trädgård som de sköter om, fritidsaktiviteterna kretsar kring familj och sport snarare än konst och kultur och vardagen kretsar till stor del kring barnen och familjelivet, berättar Karin.

– Jag har alltid på skoj sagt att Lusaka är Afrikas Kristinehamn. Jag tänker att Lusaka förberedde oss lite, för jag tror inte att vi hade flyttat från Kiev till Kristinehamn, säger hon.

Även Ylva känner sig redo för en ny vardag i Kristinehamn:

– Jag har kompisar här från förut, för när mamma var barn hade hon kompisar här och nu har de barn som är mina kompisar. Och så har jag alltid velat ha trappor i mitt hus, säger Ylva som helt klart blivit kär i familjens Kristinehamnshus.

Ordentligt avslut

Det är dock inte riktigt dags än. Karins jobbkontrakt i Lusaka löper i ett år till, och de vill tillbaka dit så snart som möjligt för att runda av och avsluta tiden i Afrika på ett lugnare och bättre sätt.

– Vi har trivts jättebra. Det skulle vara tråkigt om det bara blev två år, vi vill ha tre. Vi är inte klara med Zambia än, det finns massor kvar att göra och det är ett trevligt land att bo i, säger Karin.

Coronaviruset har hittills inte drabbat Zambia så hårt. Enligt de officiella siffrorna är det knappt tusen bekräftade fall, men det kan finnas ett mörkertal.

– Man är såklart orolig för vad som kan hända, säger Karin.

Nu är deras förhoppning att de ska kunna åka tillbaka i slutet av juli.

– Det ska bli fint att återse alla. Vår fasta övertygelse är att vi kommer att åka tillbaka, men vi vet inte när eftersom det är UD som beslutar det, säger Karin.

Ylva fyller tio år i augusti och vill gärna fira sin födelsedag med kompisarna hemma i Zambia.

– Jag har redan allting planerat, säger hon.

Artikeltaggar

CoronavirusetKristinehamnKristinehamns skärgårdNyheterRudskogaZambia

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.