Direkt från Europaparlamentet
Samtidigt är det viktigt att understryka att det går att kombinera konkurrenskraft med klimatomställning – om bara industrin ges rätt förutsättningar, skriver Sara Skyttedal.
Coronakrisen har skjutit vissa EU-frågor på framtiden, ibland till det bättre – exempelvis det väntade förslaget om europeiska minimilöner. I andra frågor har redan existerande konflikter vidgats som en följd av pandemin. Ett exempel på det sistnämnda är klimatfrågan.
Den ekonomiska krisen som Europa nu befinner sig i är allvarlig. De ekonomiska påfrestningarna gör att allt fler röster ute i Europa ifrågasätter om det är rätt läge att klimatanpassa våra ekonomier.
I Polen talar man om att avveckla EU:s system med utsläppshandel (som brukar betraktas som världens kraftfullaste klimatpolitiska verktyg). Den tjeckiska premiärministern Babis har föreslagit att man helt enkelt pausar allt klimatarbete tillsvidare. Och andra länder tvekar, och verkar i vart fall retoriskt ha backat från tidigare klimatlöften.
Oron för hur klimatarbetet ska gå att kombinera med lågkonjunktur är lätt att förstå. Samtidigt är det viktigt att understryka att det går att kombinera konkurrenskraft med klimatomställning – om bara industrin ges rätt förutsättningar och ett realistiskt omställningstempo.
Europa har kommit långt, och har redan världens mest ambitiösa klimatpolitik. Till mångas förvåning lyckades EU-kommissionen i början av året ena Europas regeringar bakom målsättningen om ett klimatneutralt Europa till 2050. Men hur vägen dit ska se ut råder det milt sagt delade meningar om.
EU-kommissionen måste nu hitta en konstruktiv väg framåt, som varken tappar bort målet om en klimatneutral union, eller ignorerar den ekonomiska verkligheten vi befinner oss i. Jag och min partigrupp EPP har i processen kring EU:s klimatpolitik understrukit vikten av konsekvensanalyser. Det vill säga: Uppdaterade delmål måste föregås av trovärdiga utvärderingar av vad olika målsättningar får för följder vad avser både klimatet, ekonomin och jobben.
Det är i sammanhanget lätt att glömma bort att även klimatpolitikens målsättningar blir lidande om vi inte kombinerar omställningen med att värna vår konkurrenskraft. För om europeisk industri slås ut kommer marknaden tas över av aktörer som har långt lägre klimatmål än Europa. Därför är överbud i klimatpolitiken direkt skadliga.
Det viktigaste delmålet som nu är föremål för debatt handlar om hur klimatmålen för 2030 ska se ut. Innan det så kallade Parisavtalet, och innan EU:s mål om klimatneutralitet till 2050, enades Europas länder om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 (i förhållande till 1990 års nivåer). Det råder bred enighet om att detta är en siffra som nu måste höjas för att nå de utfästa klimatlöftena. Men hur mycket? Och på vilket sätt?
EU måste nu hitta en väg framåt. En väg som klarar av att kombinera förståelse för oron i östra Europa med ambitionen om klimatneutralitet till 2050. Jag är övertygad om att detta är möjligt - men det kräver att vi gör omställningen tillsammans. Om vi misslyckas att få med oss hela Europa i omställningen, spelar faktiskt de höga målsättningarna ingen roll.
Sara Skyttedal
Europaparlamentariker (KD)