Krönika: Musiken hjälper mig hålla minnen levande

Många av de starkaste stunderna i livet hänger ihop med musik. Ögonblick, upplevelser, resor och till och med hela perioder förknippas ofta med en särskild låt eller skiva. Pappas 40-årskalas kan jag till exempel inte tänka på utan att den då så populära “Fågeldansen” spelar upp i huvudet och under semestern när vi åkte Finlandsfärja för första gången lyssnade vi bara på Alf Robertsons “Hundar och ungar och hembryggt äppelvin” och jag tänker ofta på den där dagen i juli när jag cyklade hela vägen till stugan med kassettspelaren på styret och Gyllene Tiders nya skiva som blandade sig med dofterna av pors och myr och gran och solvarm asfalt. Varje gång jag lyssnar på låtarna eller skivorna idag är jag tillbaka igen och allting blir precis som då; luften, ljuden, äventyren, drömmarna.

Andra gånger var det nog musiken som skapade känslan och minnena; som det där vemodiga sportlovet som kom att präglas av Paul Simons “Hearts and bones”, hösten i lumpen som räddades av Travelling Wilburys första skiva, jullovet med Bob Dylans “Infidels” och den där sommaren som fylldes av Ebba Gröns “Kärlek och uppror”.

Även när jag tänker på mamma och pappa hörs musik; pappa visslar countrylåtar medan han snickrar eller sitter i favoritfåtöljen med hörlurar och lyssnar på Jim Reeves eller Leonard Cohens “Songs of love and hate” som jag en gång köpte åt honom. Jag tänker på mamma som önskade “Drömmen om Elin” så fort grannen tog fram dragspelet och som nogsamt meddelade mig varje hon hört “Det var längesen jag plocka några blommor” med Östen Warnerbring på radion, eftersom vi visste hur svårt jag har haft för den låten ända från början.

Nu är mamma och pappa borta, men musiken hjälper mig att minnas och hålla dem levande. Efter att pappa gått bort satt jag en hel vecka i hans fåtölj med hörlurarna och lyssnade på “Famous blue raincoat” från “Songs of love and hate” om och om igen och postumt blev det vår egen låt, vilket det är än idag och varje gång de spelar “Det var längesen jag plocka några blommor” tänker jag att mamma snart ska ringa - och den där sekunden innan jag kommer på att det inte blir så betyder mycket. När mamma hade somnat in satt jag vid hennes sida och höll hennes hand, lade telefonen på sängkanten mellan oss och spelade “Drömmen om Elin” för henne en sista gång, medan jag tänkte på sommarloven och drömmarna och döden och livet och alla våra skratt - och så tänkte jag på vad ofullständigt, tomt och kalt mitt liv skulle vara utan musik att hänga upp det på.