Samtidigt som människor världen över lider av covid-19 och av restriktionerna slår sig den gröna rörelsen för bröstet. Aktivisterna vill utropa sig till pandemins segrare. De menar att krisen bevisar att de har rätt, vi kan minska utsläppen så här snabbt om vi bara vill.
Det är en omfattande kör. Från drivor av skribenter och till akademiker förklädda aktivister ända upp till den gröna rörelsens skyddshelgon Greta Thunberg. De sjunger samstämmigt om hur de minskade koldioxidutsläppen äntligen har gett dem rätt.
Maken till fräck ignorans får man leta efter. Om den här krisen har lärt oss något om klimatfrågan är det att den gröna rörelsen hade fel. Självklart går det att stoppa utsläppen, ingen har hävdat något annat. Det är bara att upphöra med alla aktiviteter av något som helst värde.
Vad coronakrisen har visat bortom allt tänkbart tvivel är dock att det inte är värt det. Att alla tvingas sitta hemma har inte bara minskat den ekonomiska aktiviteten utan även den mänskliga, den emotionella. Dop, bröllop och begravningar har ställts in eller hålls på distans över internet. Studentfiranden ställs in på löpande band.
Dessa är djupt rotade mänskliga ritualer vars betydelse sträcker sig tillbaka till vår tidiga historia. Att de uteblir leder ofrånkomligen till ökad rotlöshet, främlingskap och utbredd oro. Det är den psykiska ohälsan, inte den gröna rörelsen, som är krisens stora vinnare.
Även den sociala distanseringen leder till ökad psykisk ohälsa för många människor. Att kunna jobba en del hemifrån och att slippa lägga hela dagar på att ta sig till och från relativt korta möten är toppen. Men det vi nu genomgår är något mycket mer omfattande. Människan är i grunden ett flockdjur och vår sociala natur gör ofrånkomligen att många lider av isolering.
Lägg därtill att företag går under och att människor förlorar sina arbeten. Arbetslösheten brer ut sig alltmer, statens inkomster sinar medan utgifterna slår i taket. Den som tidigare haft svårt att hitta anställning kommer nu att finna sig ännu längre ut i marginalen. Fast i de krympande bidragens fälla. Därmed kommer också alltfler barn och unga att växa upp med föräldrar som de aldrig ser gå till jobbet. Utanförskapet inte bara växer, det permanentas och går i arv.
Detta är dessutom bara i Sverige och västvärlden. Utvecklingsländerna har det värre ändå. Fattigdomen i världen kommer nu att öka igen i spåren av en global recession i stället för att fortsätta att minska. Med fattigdom kommer också svält och sjukdomar. Människor kommer att dö.
Då är effekterna av coronakrisen blott en bråkdel av vad som krävs för att tillgodose exempelvis Greta Thunbergs krav. Hur kan någon påstå att det skulle vara värt ett så utbrett mänskligt lidande? Låt utveckling, inte masochism, visa vägen mot minskade utsläpp.