Fairtrade ställer krav på löner och arbetsvillkor som verkar självklara för i-landsbor, men som är dyra för bönder i utvecklingsländer att uppfylla, skriver Blanche Sande.
Fairtrade är precis som vanliga fackförbund en rörelse som gynnar sina medlemmar på mer utsatta gruppers bekostnad. Men eftersom Fairtrade verkar i den privata sektorn väljer många borgerliga politiker att blunda för dess agenda.
I juni avgår Karl-Petter Thorwaldsson som LO-ordförande. Istället blir han ordförande för Fairtrade Sverige, och följer därmed noggrant i sin företrädares fotspår. Wanja Lundby-Wedin, som var med och grundade Fairtrade Sverige på 90-talet, gick direkt från ordförandeposten i LO till Fairtrades internationella styrelse.
Det borde vara en varningsklocka, även för den som inte är medveten om att Fairtrade Sverige ägs av LO och Svenska kyrkan. Facket och den så kallade rättvisemärkningen är tätt sammanlänkade. De borgerliga politiker som normalt ser de moderna fackförbundens baksidor, blundar däremot ofta inför Fairtrades baksidor.
Det är märkligt, eftersom fackförbund och Fairtrade är behäftade med samma problematik. Ett fackförbund gynnar sina egna medlemmar på övriga arbetares (och arbetslösas) bekostnad. Ju högre krav de ställer på löner och arbetsvillkor, desto högre blir trösklarna för dem som står utanför arbetsmarknaden. I praktiken missgynnas de svagaste.
Fairtrade ställer krav på löner och arbetsvillkor som verkar självklara för i-landsbor, men som är dyra för bönder i utvecklingsländer att uppfylla. De som har råd att erbjuda de arbetsvillkor och det miljöarbete Fairtrade kräver blir certifierade och lockar konsumenter – bort från dem som inte har råd att uppfylla kraven. Återigen missgynnas de svagaste. Att kalla det ”rättvis handel” hjälper inte.
Men medan fackförbund har tillskansat sig en maktposition i offentligheten, bygger Fairtrade vid första anblicken på frivillighet. Ingen tvingas ansöka om Fairtrade-certifiering och ingen tvingas köpa så kallat rättvisemärkt kaffe. På ytan är det en fråga om konsumentens fria val, och sådana ifrågasätter borgerligheten normalt inte (om det inte handlar om till exempel drivmedel eller plastpåsar).
I själva verket är frivilligheten delvis en synvilla. Fairtrade certifierar inte bara kaffe- och kakaobönder, utan även svenska kommuner och regioner. För att bli en ”Fairtrade city” behöver man upprätta en kommunal styrgrupp, köpa in rättvisemärkta produkter till den egna verksamheten, göra reklam för Fairtrade och betala en summa på upp till 25 000 kronor om året för privilegiet. Men man behöver också köpa in en ökande andel Fairtradeprodukter inom ramen för offentlig upphandling. Det må vara valfritt för kommunerna, men inte för dem som betalar.
En kommun som stoltserar med Fairtrade-certifiering är Karlstad. Kommunen har styrts av en i huvudsak borgerlig majoritet sedan 2010, men har varje år valt att förnya sin certifiering, betala avgiften och marknadsföra Fairtrade. Det är långt ifrån det enda exemplet på borgerliga politiker som har gynnat organisationen. När Karlstad 2011 fick utmärkelsen ”Sveriges Fairtrade-huvudstad” var det folkpartisten Birgitta Ohlsson – EU-minister och Fairtradeambassadör – som delade ut priset.
– Jag tror på etisk kapitalism, där kunniga konsumenter kan göra medvetna val som förändrar världen, sade hon vid ett annat tillfälle.
Det citatet sätter fingret på den borgerliga blindheten inför problemen med Fairtrade. Många borgerliga politiker tar inte problematiska tendenser på allvar när de dyker upp i företag och civilsamhälle. Är de konsekvensen av frivilliga val så är de inte ett problem. Den inställningen märktes när Anna Kinberg Batra (M) gratulerade Rättviseförmedlingen på femårsdagen, och den märks när motståndare till statlig övervakning inte ser några problem med IT-företag och sociala mediejättar som övervakar sina användare.
Och den märks när blå eller blågröna kommuner fortsätter att upphandla Fairtradeprodukter och orkestrera reklamkampanjer för produktmärkningen. Politiker som är fullt medvetna om vilken skada den fackliga agendan gör för exempelvis arbetslösa, hör Fairtrade tala om sina produkter som ”rättvist handlade” och istället för att ifrågasätta det, köper man det. Rent bokstavligt, i många fall.
– För mig är Fairtrade en helt logisk fortsättning på den fackliga kampen, sade Wanja Lundby-Wedin till Dagens Arena när hon valdes in i Fairtrades styrelse. Det hade hon helt rätt i. Nu går ännu en LO-pamp vidare till Fairtrade, och om inget annat når fram borde åtminstone det påminna Fairtrades borgerliga anhängare om vad det är för organisation de egentligen stödjer.
Blanche Sande
Fri skribent