Musikern Johan Löfving lämnade Värmland och Lennartsfors för London och Royal College of Music för 12 år sedan. Han har specialiserat sig på den äldre klassiska musiken och släppte nyligen soloalbumet "Fandango! Music for Solo Guitar and String Quartet".
– Musiklivet är hårt med stimulerande i London. Jag träffade min fru här och blev kvar. Vi har byggt en värld runt oss här.
Hur har livet i London förändrats av pandemin?
– Oerhört mycket. Det tog lång tid innan folk förstod. Britter är väldigt måna om sin frihet, sin individualism. Att stänga ner – inte kunna gå till puben! – var till en början väldigt främmande för många. Nu lever vi i lockdown, allt är stängt. Och folk har anpassat sig, jag tror det är en slags krigsmentalitet som lever kvar från andra världskriget. Man går samman för att bekämpa en ondskefull fiende. Vad jag förstår har Storbritannien haft flest dödsfall i hela Europa. Extremt tragiskt. Folks liv har förändrats i grunden.
Vilka restriktioner gäller?
– Du kan åka kollektivtrafik om du måste. Men det är väldigt få som gör det. Allt som inte anses absolut nödvändigt, som livsmedel och apotek, är stängt. Du kan möjligen få tag i take away från några restauranger. England bygger till stor del på så kallad gig economy, där fasta anställningar ersatts med tillfälliga jobb, man kör budbil eller liknande och nu är den marknaden större än vad som är hanterbart. Efterfrågan är så enorm. Vill du få mat hemkörd får du beställa en månad i förväg. Barnen kommer nog inte att vara tillbaka i skolan förrän i höst. Jag ser inte att det är troligt att besöka Värmland i sommar.
Hur ser din situation ut?
– Jag jobbar som musiklärare och kan sköta undervisningen online. Men många kreativa näringar har det väldigt svårt. Det är ett stort privilegium såklart att ha en anställning i dessa tider. Vi måste hitta positiva saker mitt i all det här lidandet, annars kan hela samhället lätt falla ner i en spiral som är så otroligt negativ.
"Skavankerna ger gitarren personlighet"Premiärminister Boris Johnson intensivbehandlades, hur upplevde du det?
– Överlag fanns det en stark sympati, han blev en symbol för motståndet mot sjukdomen. Oavsett var man stod politiskt så fanns det en stark oro över vad som skulle hända om han hade dött.
Hur är stämningen skulle du säga?
– Människor har en stark vilja av att vilja hjälpa till. Det finns ett tänk kring en gemenskap. Redan i skolan lär man sig att alla har ett ansvar – England har betydligt större klassklyftor än Sverige – så det finns en idé om att man har en plikt som medborgare att hjälpa till. Det skapar en bra atmosfär och den fanns här även innan pandemin. Det handlar inte bara om ytlig hövlighet, det finns en genuin välvilja. Samtidigt, i ljuset av hela den här tragedin, känner sig många extremt hjälplösa.