Tidigare i veckan var det 15 år sedan Monica Zetterlund gick bort. Den värmländska jazzsångerskan Isabella Lundgren har släppt flera uppmärksammade album och har hyllat Monica Z vid många tillfällen, bland annat tillsammans med Rigmor Gustafsson. Här skriver Isabella Lundgren om hennes relation till den internationella stjärnan från Hagfors.
Man behöver inte ha läst en bok om Monica Zetterlund för att förstå att hon visste hur det var att älska livet med djup intensitet.
Man behöver inte ha suttit ned och pratat med Monica för att förstå att hon visste hur det var att känna den djupaste och mest bottenlösa sorg.
Man behöver bara ha hört henne sjunga.
När hon sjöng lyckades hon överbrygga gapet mellan ytterligheterna – hon förvandlade sitt kaos till ordning. Och inte bara hennes eget kaos – utan hela den publik som satt framför henne i teatersalongen eller hemma i soffan framför skivspelaren. Det var detta som var hennes storhet, detta som är alla odödliga konstnärers storhet: deras uppriktighet.
Ett lingonris som satts i cocktailglas, så beskrevs hon av sina två närmaste kollegor, Hasse och Tage.
Skogarnas ödmjukhet och storstadens elegans fanns båda i hennes kropp och återspeglade sig i hennes röst. Hennes varsamhet med orden och förmåga att berätta en historia, hennes anspråkslösa expressivitet som fick historierna att komma till liv med oerhörd angelägenhet.
Jag tror att det är uppriktigheten hos Monica som drabbar publiken, att man utan att höra henne säga det, förstår:
Jag kommer aldrig glömma varifrån jag kom.
Jag är den jag är, och jag kommer aldrig försöka vara någon annan.