Den som trott att politikens skiljelinjer suddats ut i coronakrisens spår har bedragit sig. De är – tack och lov – högst levande.
När det gäller hur coronaviruset skall bekämpas medicinskt och ur ett folkhälsoperspektiv råder i allmänhet politisk borgfred. Över partigränserna är man eniga – möjligen med undantag för Sverigedemokraterna. Den linje med mjuk nedstängning som fått resten av världen att höja på ögonbrynen råder ingen strid om, vilket är en smula förvånande. Det finns ju trots allt en politisk dimension i det där med att stänga ned hela samhällen och ge folk utegångsförbud eller inte.
Här har förmodligen svensk förvaltningstradition spelat roll. Vi har självständiga myndigheter och inte ministerstyre. Säger experterna på Folkhälsomyndigheten att vi skall göra på ett visst sätt så skall det till mycket för att de blir överkörda av regeringen. Lägg därtill att vi har få lagliga möjligheter med den typ av undantagstillstånd som andra länder har. Rent konstitutionellt vore det en stor utmaning. Sedan kan jag tänka mig att det innerst inne kliat i fingrarna på en del politiker att vilja kunna domdera folk på det sätt som kolleger i utlandet har gjort.
Men om det inte rått några meningsskiljaktigheter om coronabekämpningen så har det gjort det gällande de andra krisåtgärderna, om företagsstöd och ersättningssystem. Och där har den normala politiska logiken gällt. Coronakrisen har inte fått partierna att överge sina gamla politiska käpphästar, och det är tur det. Det visar att den politiska demokratin trots allt är levande, även i kristider.
Sålunda är det de borgerliga partierna som kämpat mest för att olika företagsstöd skall komma på plats, och drivit en motvillig rödgrön regering framför sig. Och än är förhoppningsvis sista ordet inte sagt. De olika stöd som kommit på plats är ofta krångliga och framför allt otillräckliga. Regeringspartierna, och Vänstern och fackföreningsrörelsen, har å sin sida varit mer måna om att förstärka arbetslöshetsförsäkringen, höja taken och ersättningsnivåerna. LO har också krävt att den generösa a-kassan som nu införts inte skall vara tillfällig.
Grovt tillyxat så skulle man kunna säga att medan borgerligheten värnar företagen så säger sig vänstern värna arbetstagarna. Och det följer gamla politiska linjer. Vänstern misstror företagen och högern facken. Vem har då mest rätt? Ja, som i all vanlig debatt handlar det om var du själv står på den politiska skalan. Som höger anser jag ju att om vi inte har några företag så finns det inga jobb för arbetstagarna heller, och a-kassa är ju inget folk skall leva på hur länge som helst.
Många vänsterpolitiker, inklusive självaste finansminister Magdalena Andersson (S), har också luftat tankar på att villkora statligt stöd till företag med att staten också går in som delägare i företagen. Självklart för någon som inte har några principiella invändningar mot ett stort offentligt ägande, men något som icke-socialister så klart måste avvisa.
När väl den omedelbara coronakrisen är över så kommer också den vanliga politiken att komma tillbaka med kraft. Hur skall vi handskas med återhämtningen? Med stora offentliga stimulanser, vilket finansministern också använt som skäl till varför hon inte vill rulla ut några stora företagsstöd nu. De skall ju komma i hennes mytiska återhämtningspolitik, som, när man skärskådar den, mest handlar om traditionell rödgrön politik. Framför sig ser de den stora starka statens återkomst.
Borgerligheten ser snarare att återhämtningen torde komma av sig själv, när utbuds- och efterfrågechockerna släppt (förutsatt att det då finns företag kvar), och det bästa staten då kan göra är att hålla sig borta. Man kan också passa på att göra större strukturreformer, liksom gjordes efter 90-talskrisen, för att förbättra ekonomins funktionssätt. Mindre regler, lägre skatter och större frihet får hjulen att rulla snabbare. Även borgerligheten vill se en stark stat, men på begränsade områden, och definitivt ingen stor stat.
Detta är politiska strider som kommer och som blir avgörande för hur vi tar oss ur krisen.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör