Den 6 januari 1839, The night of the big wind. När amerikanske Luke Elliot läste om den stora stormen som drog in över Irland kunde han själv relatera till sitt egna liv som under en tid varit turbulent. Musiken på hans senaste album blev det som var hans stadiga punkt. Med The Big Wind målar Luke Elliot med kol, aska och tjära. Ett cinematiskt mörker som lägger sig som ett varmt täcke över själen.
Luke Elliot: "Musiken blev en livräddare"På The Big Wind utforskar Luke Elliot ett suggestivt ljudlandskap. Låtarna har broderats ut med ett poetiskt berättande och hans vibrerande stämma bjuder på en rik variation. Från Carolyns klarare ton och lättsamhet till raspigt whiskeydunkel och Tom Waits i Never End Up. Från Twin Peaks-drömmiga The Big Wind till irländsk folkmusik i Somebody's Man.
Även om Elliot tidigare haft en stadig fot i rotad folkrock så växer hans ljudbild och drar åt storheter såsom Nick Cave och Mick Harvey. Och visst hörs och känns det som att han landat i lugnet efter stormen. Det gnistrar även när allt är målat i svart.
Bästa låt: Never End Up