Hoppa till huvudinnehållet

Från Västanå Teater till Dolph Lundgren med Forshagas scenbröder

Publicerad:
Forhagabröderna Alexander och Daniel berättar om mörbultande stunts och teaterns förmåga att lyfta de stora frågorna.
Forhagabröderna Alexander och Daniel berättar om mörbultande stunts och teaterns förmåga att lyfta de stora frågorna. Foto: Carl Edlom

I perioder har vardagen inletts med ett fritt fall från 12 meters höjd. En annan dag har det handlat om att lägga den perfekta kicken som snuddar – inte knäcker! – Dolph Lundgrens näsa. Nästa dag ska den fjärde väggen brytas i Västanå Teaters Berättarlada.

NWT möter scenbröderna Alexander och Daniel Lindman.

Det är vårkallt och regnet hänger i luften, snålblåsten letar sig in innanför jackan. Utanför Forshagas bibliotek pratar Alexander Lindman och Daniel Lindman Agorander erfaret om hur kräkreflexen måste övervinnas när du lär dig att sluka svärd. Tungan ska ligga rätt också. De förklarar ivrigt hur nära nog vem som helst kan lära sig jonglera en massa saker, men att ett sådant trick fångar publiken först när du lägger till en berättelse, ett sammanhang.

De bubblar av historier, delar med sig av sina erfarenheter. Som när de jobbade på westernlandet High Chaparral och inledde dagarna med ett fritt fall på 12 meter.

Vi ska ta några bilder till intervjun och sekunder efter att jag försiktigt frågat om de kan bjussa på ett trick hänger Daniel upp och ner flera meter upp i luften längs en blöt och iskall järnstolpe. Storebror Alexander kompletterar bilden med "flaggan" – hela hans kropp ligger raklång i rät vinkel mot stolpen. De får hänga några sekunder innan kameran gjort sitt.

Alexander kallar sig både gycklare och skådespelare. Och stuntman. Mima kan han också. Mestadels nu för tiden skådespelar han. Gycklargruppen Narrarna är han fortfarande en verksam del av, där ingår också brorsan Daniel som i stort har samma uppställning på visitkortet som bror sin. De har båda återvänt till uppväxtens Forshaga efter många år i Stockholm, nu med egna familjer.

– Det är underbart att vara bland släkt och vänner när man själv får barn, börjar Alexander.

– I Stockholm är allt stort och häftigt, men det tar så lång tid att nå allting. I Forshaga kan jag gå till de flesta platser i min vardag.

Alexander fyllde 37 härom dagen. Daniel är fyra år yngre. De första scenstegen tog brödraduon med Solungarna, en traktens sommarteater där de båda medverkade under tio års tid.

– Jag var sex när jag var med första gången, du tio, konstaterar Daniel med en nick över bordet.

I högstadiet bildades gycklargruppen Narrarna, det var 1997. De första uppdragen var att inviga cykelbanor och uppträda inför länshövdingen. Gaget var i regel en femhundring.

– Jag har alltid varit en adrenalin-junkie, fortsätter Alexander.

– Cyklat fort, hoppat högt, gjort spännande saker. Scenen är en otroligt spännande plats, där krävs en närvaro som är 120 procent. Som skådespelare lär du dig oerhört mycket om både dig själv och andra. Om livet i stort.

– För mig började allt med akrobatik, säger Daniel.

– Det verkade tufft med volter. Minns att vi spelade fightingspelet "Tekken 3" hemma och ville göra sakerna som man gjorde i spelet på riktigt. Vi testade oss fram och insåg snabbt vad som funkade och vad som inte gjorde det, haha.

Det låter som att ni samlade på er en hög med blåmärken?

– Haha, ja milt uttryckt! Men intresset växte. Att låtsasslåss blev ett sätt att lära sig det som kallas stage fight. Vi började träna in wrestling-moves, det blev mer och mer avancerat. Vi sysslade med parkour långt innan vi visste vad det hette.

De har sina blessyrer på kroppen, några ärr. Men inget har varit det direkta resultatet av ett stunt som gått snett.
De har sina blessyrer på kroppen, några ärr. Men inget har varit det direkta resultatet av ett stunt som gått snett. Foto: Carl Edlom

Stuntdubblade Kjell Bergquist

Ett år på stuntmanutbildning i Ystad följdes av tre år på Teaterhögskolan i Stockholm.

– Vi har gått hand i hand genom åren. Vi har även jobbat tillsammans som stuntmän i olika projekt.

En anledning till att de breddat sin repertoar är att stuntjobben i Sverige är tämligen begränsade. Tv-serierna "Kommissarie Winter", "Maria Wern" och "Springfloden" är några projekt de arbetat med båda två eller var för sig. Daniel har blivit slagen av en grävmaskin i en av Johan Falk-filmerna.

– Det görs ingen "Avengers: Infinity wars" i Sverige. Tyvärr, säger Daniel.

– I "Springfloden" stuntdubblade jag Kjell Bergquist, säger Alexander.

– Alltså hans rollkaraktär. I en scen där han blir brutalt nedsparkad så är det jag som tar hans plats.

Daniel berättar om en norsk film där han skulle skjutas i en omtumlande slutscen och kastas genom en glasruta. Blod överallt och kulor som viner.

– Det är lite knivigt att landa på krossat glas. Det gäller att få det att se trovärdigt ut samtidigt som det är säkert. Och i scener av den här typen får man ofta bara en chans, skulle något gå fel måste fönsterrutan bytas ut, hela lokalen tvättas på blod och kostnaden för tidsfördröjningen skulle vara väldigt stor. Så no pressure!

Allt gick enligt plan, med undantag för en glasskärva som hamnade i den köttigare delen av hans tumme. Skadan gick att reparera med ett plåster.

– Det är sällan vi skadar oss, säger Alexander.

– Men mörbultade kan vi bli, skjuter Daniel in.

– När jag gjorde en reklamfilm för Ski Sunne skulle jag åka slalomskidor nerför en inomhustrapp. Jag skulle rasa ner och få med mig tavlorna på väggen och dundra in i en vägg. När man gör sådana grejer vet man att det kommer att göra ont, så man har inte hur många tagningar som helst i kroppen.

– Alla scenarier där man kan förlora ett öga, bryta ben eller rygg ska undvikas genom ordentlig planering och skydd på rätt ställen.

Men ni måste ju vara daredevils för att ens utsätta er?

– Haha, ja, vi gillar adrenalinkicken! Gillar känslan av fara. Men med utbildning kommer ett säkerhetstänk. Som ung klättrade jag på alla farliga ställen här i Forshaga, det handlade nog mest om att testa gränser.

Foto: Carl Edlom

Kroppen som verktyg

Alexander berättar om ett jobb han gjorde för något år sedan med Dolph Lundgren.

– Det var en reklamfilm. Planen var en slags "The Matrix"-scen där kameran skulle gå runt oss samtidigt som vi var mitt uppe i en fight, hängde i luften. Det var coolt och fantastiskt kul att träffa honom såklart. De andra stuntmännen som var med menade att de inte kunna sparka så högt, sparken skulle träffa Dolph på hakan och han är två meter. Men i efterhand har jag funderat på om det där inte bara var snack, det var nog snarare så att ingen ville riskera att knäcka Dolphs näsa. Förutom jag då, haha.

Allt ni gör är väldigt kopplat till det fysiska, till kroppen. Hur blev det så?

– Kroppen har alltid varit mitt go-to-verktyg, svarar Alexander.

– Som artist eller skådespelare är det kroppen du ställer ut på scenen, den är det första publiken ser. Kroppen berättar, även under tystnad. Du kan säga och känna vad som, men det är kroppen som avslöjar mest.

Han berättar om en devis där sju procent av det man tar in i en kommunikation med en annan människa är ren information, alltså det någon säger. 35 procent är hur det sägs och den återstående procenten – den största delen – handlar om vad kroppsspråket signalerar.

Foto: Carl Edlom

Västanå Teater

I dag jobbar båda bröderna mest med skådespeleri. Daniel gjorde sin första roll på Västanå Teater i uppsättningen av "Nils Holgersson" 2013 och sedan några år är han anställd av Sunneteatern.

– Västanå passar mig väldigt bra, teatern har ett väldigt fysiskt scenspråk. Och dessutom bryter uppsättningarna den fjärde väggen, något som jag gillar väldigt mycket.

Fjärde väggen?

– Inom teatern så utgår man ofta från att där publiken sitter, där är rummets fjärde vägg. De på scenen låtsas inte om att publiken finns där. Men med Västanå bjuds publiken in.

Han är involverad i flera av teaterns projekt, från ungdomsverksamheten till de stora sommarproduktionerna.

– Det är fantastiskt att kunna bli permitterad och inte uppsagd under den här krisen. Vi repar inför nästa sommars "Körkarlen". Repen sker via Zoom. Det är extra spännande med just "Körkarlen" i dessa tider eftersom en smittsam sjukdom, tuberkulos – en slags dåtidens corona, är en del av handlingen. Föreställningen kommer i ett helt annat ljus mot bakgrund av den pågående pandemin. Alla kommer att kunna relatera.

För Alexander är situationen en annan. Han är egen företagare och arbetar utifrån uppdrag, uppdrag som nu till stor del har ställts in.

– Jag hamnar mellan stolarna. För att få a-kassa måste jag ställa av firman och firman vill jag ju ha igång för att kunna ta jobb! En rävsax.

Hans fru är höggravid, det blir parets andra.

– Jag har sysslat mycket med workshops, lärt ut stage fight, cirkusgrejer och skådespeleri bland annat. Nu har jag väckt liv i min Youtubekanal igen och lär ut jonglering. Det är ett sätt att bidra och samtidigt ge folk en chans att bidra tillbaks till mig eller någon annan. Några grejer i sommar verkar bli av, det handlar om utomhusföreställningar för barn. Och så har vi några bokningar med Narrarna.

Foto: Carl Edlom

"Alla mår bra"

För båda bröderna har gycklargruppen Narrarna varit en stor del av livet. För Daniel skapar gycklandet en frihet.

– Jag har skapat en gycklarpersona där jag skruvar upp mina galnare sidor till max. Det ger mig frihet, jag kan gå enbart på feeling och säga och göra vad som helst. Dessutom är det speciellt att få den där direkt responsen från publiken, man når föräldrar med vissa skämt, barn med andra och så ser du hur föräldrarna lyser av glädje för att barnen skrattar. Alla mår bra. Det är häftigt att få sprida glädje på det sättet.

Han lägger en snus under läppen.

– I skådespeleriet är det en annan grej, för varje roll blir som en personlighet man får plocka fram ur sig själv. Du har ett skafferi av minnen, erfarenheter och så vidare att arbeta utifrån.

Båda sakerna låter som ett sätt att förhöja verkligheten ett snäpp?

– Ja... Kanske det mest handlar om ett stort intresse för människor och mänskligt beteende. Livets stora frågor. Hur fungerar vi? Varför fungerar vi som vi gör? De här frågorna är otroligt spännande. Teater är ett fantastiskt verktyg både för publik och skådespelare att undersöka det.

Alexander fyller i:

– Det är en sak att intellektuellt förstå en situation, säg en flyktings resa till exempel. Genom teater kan du förstå den resan även känslomässigt då du på eller framför scenen kan kliva in i rollen.

Daniel avslutar:

– Känslomässig vishet är så mycket viktigare än intellektuell briljans.

Artikeltaggar

Ack VärmlandDramatenForshagaJohan FalkKjell BergqvistNöje/KulturStockholmVärmlandsteaternVästanå teaterYstad

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.