Efter flera veckor av ingenting nåddes till slut en överenskommelse mellan regeringen och stödpartierna. Resultatet blev ett slags omsättningsstöd, något som alltifrån företagen till oppositionen har krävt en längre tid.
Så vad är det då som Centerpartiet och Liberalerna har uppnått genom att vägra att samarbeta med oppositionen i riksdagen? Åtgärden riktas mot företag som har tappat minst 30 procent av sin omsättning, jämfört med förra året. Dessa företag kan få statligt stöd för 22,5 till 75 procent av sina fasta kostnader, lönekostnader undantaget, beroende på hur stort omsättningstapp de har upplevt. Ett företag kan som mest få 150 miljoner kronor i stöd.
Är det allt man ser till ser stödet också rimligt ut. Det finns dock ett par väsentliga problem kopplat till detta. Först och främst gäller stödet enbart för mars och april. Därtill kommer förslaget att börja gälla som tidigast 1 juli.
För mycket tid har gått för en så här tam åtgärd. Att så mycket vatten har hunnit flyta under krisbron gör också att många företag som skulle ha kunnat ha glädje av detta redan har gått under på grund av regeringens saktfärdighet. Kostnaden för förslaget beräknas till 39 miljarder kronor. Detta kan jämföras med de 100 miljarder kronor per månad som Moderaterna anser behövs för att övervintra företagen. Det handlar således inte om att bevara näringslivet över krisen.
Detta visas även av att stödet enbart ges retroaktivt. Förslaget är inte tänkt som en räddning, blott en tillfällig livlina. Så kallar januaripartierna inte heller åtgärden primärt för ett omsättningsstöd utan för ett omställningsstöd. Det skall ge möjlighet för företag att anpassa sig. Men till vad? Javisst, restauranger kan jobba mer med utkörning och hämtmat, men det är en mer begränsad marknad. Alla kan heller inte tillverka sjukvårdsmateriel.
Att stödet inte kommer att betalas ut på flera månader är ytterligare i en spik i krisåtgärdskistan. Hur många av företagen som redan från började tappade minst 30 procent av sin omsättning klarar av att vänta så länge?
Regeringens mål förefaller inte vara att rädda särskilt många företag alls. En möjlighet är förstås att regeringen vet att krisen kommer att bli så utdragen att vi kommer att leva under rådande omständigheter under åtminstone ett års tid. I så fall skulle de dock ha meddelat detta, något annat vore ytterst oansvarigt och närmast otänkbart.
Mer troligt är förstås att regeringen inte ville ha något omsättningsstöd alls, men har tvingats till det av Centern och Liberalerna. Dessa måste nu rannsaka sig själva och fråga om det verkligen var värt det. Var relationen till Socialdemokraterna så värdefull att den var värd att offra åtskilliga veckor av kritisk tid för ett urvattnat omställningsstöd som blir verklighet först om ett par månader? Det handlar inte bara om alternativkostnaden som var bättre åtgärder tidigare utan om vad det nuvarande förslaget har kostat i övrigt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ger inte bort 39 miljarder kronor, hur ineffektivt de än används, utan att begära något i retur.
Regeringens stöd till företagen kan visa sig vara inte bara ineffektivt utan direkt skadligt i slutänden.