• idag
    31 maj
    19°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    3 juni
    15°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Att regera med eller utan väljarstöd

Signerat
PUBLICERAD:
När partier tvingas söka nytt stöd för att bilda regering efter ett val handlar spekulationerna just om vad väljarna egentligen menade med sina röster, skriver Agnes Karnatz.
Foto: Nelson
Om ett parti vill en sak och dess väljare det motsatta, bör då partiet i alla lägen följa sina väljare, skriver Agnes Karnatz.

Var januariöverenskommelsen var ett sätt att förvalta eller blockera en väljarmajoritet? Om det är de politiska partierna fortfarande oense. Hur väljarna straffar eller belönar partiernas ageranden efter valet 2018 får vi veta först i nästa val, 2022. Men redan nu ges en historisk bakgrund till mer kreativt krävande regeringsbildningar av Leif Lewin, skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, i boken Konsten att bilda regering när ingen har majoritet (Daidalos 2020).

Skillnaden mellan att uppfylla önskningarna hos en majoritet eller så många som möjligt är avgörande i Lewins bok. Han konstaterar att januariöverenskommelsen, med partierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna, i vilket fall utgör ett klent underlag.

Nog fanns det hos januaripartierna en ambition att representera flertalet väljare, som Lewin skriver, men en invändning är att det framförallt handlade om att utesluta inflytande från de väljare som hade röstat på Sverigedemokraterna. C och L menade att en röst på deras partier var just en röst emot att SD fick något att säga till om, direkt eller indirekt.

Samtidigt menade stora delar av borgerligheten att januariöverenskommelsen var ett svek mot den väljarmajoritet som hade röstat på partier som inte hade Stefan Löfven (S) som statsministerkandidat. S politiska maktambitioner hade säkerligen också mycket med utfallet att göra, snarare än en ambition om största möjliga väljarrepresentation.

När partier tvingas söka nytt stöd för att bilda regering efter ett val handlar spekulationerna just om vad väljarna egentligen menade med sina röster. Var en röst på exempelvis C en röst på alliansen, eller en röst på en regering utan SD-inflytande? Lewin tar i boken upp sätt för att faktiskt utforma ett röstningssystem där den frågan besvaras. Väljare skulle kunna ange andra- och tredjehandsalternativ bland partierna. Genom en uppskattning med opinionsundersökningar visar Lewin att resultatet då skulle bli betydligt jämnare, eftersom mindre partier ofta är desto mer populära som andra- och tredjehandsalternativ.

Något som däremot inte diskuteras är om och var det finns en gräns för hur exakt väljarnas alla åsikter ska speglas i vår representativa demokrati. Om ett parti vill en sak och dess väljare det motsatta, bör då partiet i alla lägen följa sina väljare?

Statsvetenskapsteoretiskt bör det vara självklart att partierna alltid ska ha möjlighet att ändra åsikt mellan val – vi röstar på politiker för att de utifrån sina värderingar ska fatta de beslut som krävs. Men på detta finns en politisk, och moralisk, dimension.

Pålitliga partier står också för vad de har sagt, och nedlåter sig till exempel inte att jaga korta applåder genom för tillfället populära ställningstaganden. De gör istället vad de kan för att driva igenom den politik som deras väljare har röstat på. Utifrån det perspektivet innebär januariöverenskommelsen att Centern och Liberalerna att genomdriver mindre av deras egen politik än vad som annars hade varit möjligt.

Agnes Karnatz

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.