Det finns en värld som är vår egen. Där vi är och bor och verkar. Den känns närmare nu, i dessa dagar. Tider då vi skyggar för varandra, då vi undviker nära kontakt och tvekar gå utanför den egna cirkeln. Världen är inte längre lika tillgänglig.
Men det finns också en värld nära oss, värd att upptäcka. Kanske gör vår isolering, under rådande pandemin, att vi upptäcker den. Nu, när vår verklighet har krympt, kan och kanske bör vi upptäcka den.
Det är en rik vår som bara väntar på oss och "vi".
"Vi", det är en fyrklöver, de flesta veteraner och som sådana skall vi hålla godkänd lucka till våra medmänniskor. För några veckor sedan åkte vi in i de djupaste skogarna, vid Gillberga, till en jordkula i Hällemyren.
Nu drog följet mot Kristinehamn, mot Kummelön. I fyra bilar.
Kummelön är en halvö, som inte har något med fisken kummel att göra. Någon saltvattensfisk nosar sig inte in i Vänerns vatten och är inte heller någon kvarleva från Ancylussjön, den som varade mellan 8 800 och 7 000 f Kr och försvann när landhöjningarna stängde förbindelserna med Västerhavet.
Kummelöns kummel är troligare höga stenrösen som funnits på klipporna, möjligen någon sjöfarare till hjälp.
Kummelön, halvön, ligger i Ölmeviken. Viken är en stor, grund vik. Sedan 1970 är delar av Kummelön avsatt som naturreservat: "för att bevara och vidmakthålla levande kulturlandskap i form av glest trädbevuxen hagmark", lyder den officiella programförklaringen.
Stigen ringlade sig fram genom fuktiga sänkor, torra steniga backar och blommande ängar. Här lyste blåsippor, vitsippor, kabbeleka och svalört. Här finns blodnäve, nattviol, besksöta och strandveronika. Längs stigarna finns gott om bänkar. Barn, familjer och, vi "lätta veteraner" höll innerfil så att de unga och sjungande kunde tralla oss förbi.
Ekar väntade på sin grönska. Nu stod de och bidade på sin tid. Med sina tjocka stammar, sina krokiga grenar, sina spännande håligheter, bildar de sitt eget landskap.
Håligheterna, trädgrottorna, är goda gömställen och skafferi för ekorrar och nötskrikor som samlar sina ekollon.
Ekarna kan nå höjder på 25 meter och kan bli mycket gamla. Man talar ibland om att eken växer i 300 år, dör i 300 år och är död i 300 år. Kvilleeken i Småland lär vara över tusen år.
Nu stod jättarna och väntade på sin tid. Grönskar gör de först i juni månad. Då tror jag de sträcker på sig och går ned mot vikens vatten, för att dricka och ta sig ett bad.
Vid raststugan, vid Kummelöns norra del, intog vi vårt medhavda kaffe och dopp. Över Ölmevikens vatten seglade en havsörn, några fiskgjusar och, tror jag, en ormvråk.
I hagen bräkte får och lam. Lövträd visade sin skiraste grönska.
Fram till slutet av 1800-talet samlades folket vid Kummelön, helgen efter midsommar för att fira Kummelösöndagen. Det sägs ha varit en av de viktigaste högtiderna i den delen av Värmland. Första söndagen i juli gäller fortfarande.
Mot eftermiddagen plockade jag nässlor som blev den godaste soppa. Den smakade vår. En vår som struntar i coronans alla förbud.
Ut och famna våren,
den är inte farlig , lovar:
Chefredaktör´n