Det är märkliga tider även för oss musikälskare. Favoritartister insjuknar, skivor skjuts på framtiden och konserter ställs in. Det senare börjar kännas rejält tungt nu, för så länge jag kan minnas har konserter varit en stor del av mitt liv. Riktigt hur stor inser jag först nu när alla konserter ströks i princip över en natt. Nu är det inte bara själva spelningarna jag saknar, utan lika mycket att längta efter dem - i fyrtio år har jag ständigt haft en konsert eller tre att se fram emot nästa vecka, om en månad eller ett halvår. Nu är allting bara tomt och tyst.
Så i saknaden efter levande konserter tänker jag istället tillbaka på de jag redan sett och det är några hundra vid det här laget. Jag hamnar snabbt vid de där som sticker ut lite extra, som en svettig kväll med Perssons Pack i ett kårhus, Magnus Lindberg på en fritidsgård, Cornelis Vreeswijk i en gympasal, Sigge Hill i ett ordenshus, Anders F Rönnblom i ett vardagsrum och Traste Lindéns Kvintett i en källare för trettio år sedan medan Traste fortfarande sjöng i en tratt.
Jag fastnar en stund vid artisterna som jag fick vänta länge på att äntligen få uppleva, som Jakob Hellman, John Prine, Kinky Friedman och Bruno K. Öijer och osökt tänker jag då även på de som jag retligt nog aldrig hann fram till utan missade på målfoto, som Doug Sahm, The Band och Townes van Zandt.
Men framförallt tänker jag så klart på de stora musikaliska upplevelserna, som Paul Simons avskedskonsert i juni 2018, Bob Dylans fem kvällar i rad på Hammersmith i London 1991, Leonard Cohen i Globen 2008, John Prine 2017, Tom Petty & The Heartbreakers 1992, Bruce Springsteen på Ullevi 2008, Peter LeMarcs farväl på Skeppsholmen en ljummen sommarkväll 2014 och så däremellan alla helt vanliga, fina stunder med Neil Young, Owe Thörnqvist, Emmylou Harris, Morrissey, Hoola Bandoola Band, Van Morrison, Sofia Karlsson, Steve Earle, Nanci Griffith, Pugh Rogefeldt, Laleh, Sven-Bertil Taube med flera.
Livet är tråkigt utan konserter och även om alla streamade livesändningarna är fina, fyller de inte tomrummet. Jag saknar att se fram emot nästa konsert och känslan att kliva in i lokalen och insupa atmosfären, jag saknar att leta mig fram till min plats, att se instrumenten stå tysta och flygfärdiga uppe på scenen och känna att allting kommer att vara på liv och död de närmsta två timmarna och drömma om att timmarna ska förändra mitt liv. På andra sidan corona lovar jag att sitta där igen och drömma hårdare än jag någonsin gjort förr.