• idag
    31 maj
    19°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    3 juni
    15°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Krönika: Pink Floyd och en empatilös samtid

Krönikor
PUBLICERAD:

För inte så längesedan såg jag det kanske sämsta jag sett på internet. I alla fall kändes det så när jag såg det. Doug Walker kallar sig Nostalgia Critic, och har gjort arga recensioner på internet i över ett decennium nu. En av hans senaste filmer var en parodi på Pink Floyds filmversion av The Wall, komplett med de tråkigaste paroditexterna jag hört i hela mitt liv. Det var mer deprimerande än själva The Wall – som ju som bekant är en enda lång gestaltning av livslång depression.

När jag var yngre framstod Pink Floyd som ett otäckt, mörkt moln av vansinniga pretentioner. Möjligen är det just vad de är. Men ju mer jag lyssnat genom åren, desto mer har tegelstenarna hamnat på plats. Jag önskar att jag förstått Pink Floyd mer när mamma levde, för det känns som om jag förstår henne lite bättre nu. Inte hur hon tänkte, men ungefär hur hon kände. Eller åtminstone hur hennes mur byggdes.

Kanske.

Doug Walker, däremot, är inte intresserad alls. Hans jätteroliga svar på övergrepp är att folk bör skaffa lite ”stake”. Depression tolkar han rakt av som dels egoism, och dels som något ”skitstövligt”. Det är direkt deprimerande, som sagt. Men också en väldigt representativ kritik för en självupptagen och empatilös samtid.

En samtid som aldrig kan se helhetsbilden, för de är för upptagna med att göra sig lustiga över lösryckta detaljer. Hur kan Pink Floyd böla över otrogenhet när andra världskriget är så mycket värre, frågar sig Walker och missar hela den centrala tematiken. Ni vet, den finns redan i titeln – att varje hjärtesorg och varje trauma är ännu en tegelsten i en allt mer massiv, oöverstiglig mur av ångest.

På sociala medier, oavsett om det är Facebook, Twitter eller vad det nu än är du råkar föredra, byggs hela tiden på samtidens variant av de här murarna. Murar som ska skydda dig, inte mot ångest eller hjärtesorg, utan mot att behöva ha sympati med de som har det. Slippa sympati med andra överlag, men oliksinnade i synnerhet. Ekokammare där vi kan stärka vår egen position – helst gentemot någon annan. I filmen The Wall blir huvudpersonen så avskärmad att han i princip skildras som en nazist, till slut. Nog känns det smärtsamt relevant för den som ser de kyliga tongångarna på sociala medier.

Det kan kännas övermäktigt att tänka på. Men oroa dig inte, lilla vän. Twitter ska hjälpa dig att bygga en mur.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.