Emil hemma igen efter 14 månader på cykel i Sydamerika

28-årige Emil Johansson har under 3,5 år av sina senaste fem i livet varit utomlands.

På platser där lokalbefolkningen knappt eller aldrig har sett en turist.

– Så långt bort från turiststråken som möjligt. De ger mig ingenting, säger Emil som nu är hemma efter ett drygt års cykling i Anderna, världens längsta bergskedja.

28-årige Emil Johansson gick på bowlinggymnasiet i Karlskoga och spelade i elitserien med BK Nobel. Efter ett par säsonger tappade han intresset för bowling.

Han fick istället upp ögonen för klassikerlopp och gjorde Vasaloppet och Lidingöloppet två gånger och Vätternrundan och Vansbrosimningen en gång. Han spelade också fotboll i Varnans Vingar.

Men träning inför och genomförande av klassikerlopp räckte inte för att tillfredsställa hans äventyrslust. Han var trött på vardagslunken och suget kom att ge sig ut i världen.

– Jag började fråga mig själv om mitt liv skulle bli att jobba sju till fyra och gå på repeat.

Emil skrattar och det blir många skratt under intervjun. Emil är lika glad och ödmjuk som undertecknad minns honom från bowlingåren.

Emil började "lite lugnt" med en sexmånadersresa. Lugnt med tanke på vad som skulle komma. Emil var i Filippinerna, Kambodja och Thailand.

Han var sedan hemma ett tag och drog sedan iväg på en ny Asienresa, 18 månader lång, med bland annat fem månader i Nepal och fyra i Indien.

– De som aldrig ser turister är hur vänliga som helst. Barnen blir svinskraja först - en lång, blond man - men efter tre minuter är det lugnt. Då sitter man med hela byn och dricker te, skrattar Emil.

Hemkommen från sin andra långresa i Asien dröjde det inte länge förrän Emil gav sig iväg igen. Den gången cyklade han från spanska Malaga och hem till Kristinehamn.

– Jag fick upp cykelintresset i slutet av andra Asienresan. Det är perfekt att man kan vara sin egen chaufför istället för att sitta på äckliga indiska bussar med getter och höns, eller sitta på taket.

Sommaren 2018 arbetade Emil som asfaltsläggare i Stockholm. Han arbetade 50-55 timmar i veckan och spenderade typ inget av det han tjänade. Han planerade nämligen för en 14 månader och 12 000 kilometer lång resa på cykel i Sydamerika, från norr till söder.

Merparten av nätterna skulle han tillbringa i tält som fanns med i packningen.

– Det är billigare att resa än vad folk tror, om man reser som jag. 330 tältnätter, det är gratis det. Och tältkök och äta pasta, det kostar inte många kronor, säger Emil glatt.

Emil flög till Cartagena i Colombia. Med sig på flyget, incheckat som specialbagage, hade han en nedmonterad touringbike som han plockade ihop på flygplatsen.

– Jag hade en plan att från norra Colombia cykla söderut till Ushuaia. Det är the end of the world, skrattar Emil.

Ushuaia kallas just för världens ände. Det är den sydligaste staden i världen och ligger på Eldslandet, i den argentinska delen av ön. Nästa fasta punkt söderut är Antarktis.

Det är av naturliga skäl svårt för Emil att få med sin någon på sina äventyrsresor, men han har ingenting emot att resa iväg ensam.

– Man åker dit själv och så träffar man på folk och är tillsammans under perioder. Nånstans mitt i mellan tycker jag är bra.

Under Sydamerikaresan hängde han ihop med ett par killar i 2,5 månad. I Patagonien i Argentina cyklade han tillsammans med en tjej i fem veckor.

Längs hela Sydamerikas västkust går bergkedjan Anderna, vars högsta toppar är de högsta i världen utanför Asien.

– Hela min resa var i Anderna. Inte en kilometer längs kusten. De värsta vägarna går inte att cykla på. Man får pusha cykeln upp och ner för berg, genom skogar och över floder som översvämmats. För en rutt hade jag med mat för 14 dagar. Inte en by. Inte en människa. Jag var själv i ingenmansland. Det var nog det mest extrema som jag gjorde under resan.

Emil säger att hans cykel hade mycket tåliga däck. En gång fick han dock promenera fyra timmar till en by där ett trasigt däck syddes ihop. Under de 14 månaderna drabbades han av 10-15 punkteringar, vilket han inte tycker var så farligt.

Emil cyklade i tur och ordning genom Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Argentina och Chile. Argentina och Chile cyklade han ut och in i flera gånger.

Alla dessa länder är spansktalande.

– Jag kunde ingen spanska när jag åkte men sakta men säkert lärde jag mig, men inte så att jag kunde prata flytande. I städerna finns det såna som kan prata engelska, men på landsbygden ingen, skrattar Emil men tillägger att man kan komma långt med leenden och gester.

Det är hög kriminalitet på sina håll i Sydamerika men Emil har aldrig varit rädd eller känt sig hotad. Han säger att om det händer något så är det i städerna och i en stad var han nästan aldrig.

– Det är vissa provinser man ska akta sig för och flera gånger avrådde lokalbefolkningen mig från olika områden.

– Den här gången hade jag faktiskt en gps-sändare med SOS-knapp, så närmaste polis blir kontaktad om det händer något, fortsätter Emil och tillägger med ett skratt att hans mor då kände sig betydligt lugnare.

Emil kunde till slut trampa in i Ushuaia. Han säger att naturen påminner om Norge, med stora fjordar.

Eldslandet tillhör det vidsträckta området Patagonien som trots sitt ganska avlägsna läge är en cykelmetropol. Emil säger att om det är någonstans i världen man ska träffa på cyklister så är det där. Man kan bland annat åka den 1240 kilometer långa Carretera Austral som är mycket naturskön.

Till slut var det dags för Emil att resa hem och han gjorde det i grevens tid.

– Jag flög fem dagar innan de stängde ner flygplatsen i Argentina.

Emil kom hem i mitten av mars och han tycker att det känns som han knappt har varit borta, att allt är sig likt i Kristinehamn.

Och han planerar redan ett nytt cykeläventyr - till stor del inom Sverige!