De blodtörstiga liberalerna är inte filmens hjältar. De framställs inte på något sätt som eftersträvansvärda eller goda, skriver Daniel Persson.
Politisk satir är en svår genre, inte minst vad gäller film. Till att börja med kräver det en förmåga att betrakta sin samtid utifrån, som en åskådare snarare än som en deltagare. Därefter fordras analytisk precision för att inte sätta fingret på fel punkt. Ska filmen bli bra är det dessutom ett plus om man får ihop ett bra manus och faktiskt gör ett ordentligt hantverk.
Det är förmodligen skälet till att så många politiska satirer tenderar att vara komedier. Det är helt enkelt lättare att göra hela situationen så absurd att den inte går att ta på allvar. The Hunt går i en helt annan och mer intressant riktning.
The Hunt var den sista film jag såg på bio innan Filmstaden stängde verksamheten på grund av coronaviruset. En vecka efter sin premiär var filmen tillgänglig digitalt. Förhoppningsvis hittar den sin publik där. Det är en film som förmodligen hade gått väldigt bra på den gamla videobutikstiden. Då fanns det vissa filmer som praktiskt taget alltid var uthyrda men som ingen egentligen kände till. Det var inte sällan den här sortens film.
Människan som jaktbyte är ett ständigt återkommande existentiellt tema. The Hunt är en av de bättre av dessa filmer. Men var så säker, det förekommer gott om våld och ond, bråd död för den som är sugen på det.
Handlingen är relativt enkel. En bunt liberala elit-typer, östkustarketyper om man så vill, samlar ihop en bunt konservativa för att under osportsliga former ha ihjäl dem till stor egen förlustelse. Detta fick president Donald Trump att tro att filmen tog ställning för de extrema demokraterna och twittrade ilsket om det hela. Detta tillsammans med masskjutningarna i Dayton och El Paso gjorde att filmen sköts upp, ursprungligen skulle den haft premiär i höstas.
Trump hade dock fel. De blodtörstiga liberalerna är inte filmens hjältar. De framställs inte på något sätt som eftersträvansvärda eller goda. Deras dialog är däremot synnerligen välskriven och källa till många skratt filmen igenom.
Å andra sidan har filmen inte heller särskilt mycket för ”the deplorables”, en syftning till Hillary Clintons beskrivning av Donald Trumps anhängare under det förra presidentvalet. De är precis lika idiotiska som sina fiender, bara på ett annorlunda sätt.
Filmen saknar nästan helt karaktärer. Rollerna är lika tunna som pappdockor. Filmens protagonist, Crystal (Betty Gilpin), får en lite fylligare behandling men det är inte mycket. Hon tillhör inte någon av sidorna, hon är bara en någorlunda vanlig människa. Hon har både läst böcker och tjänstgjort i militären. Crystal är tittarens möjlighet att beskåda vansinnet från neutral mark.
Från den platsen blir det uppenbart hur de båda sidorna använder sina motparter för att rättfärdiga sin eviga resa mot sämre och sämre agerande, även om det i verkligheten inte brukar gå så här långt. Det handlar inte om politik utan om besatthet, en extremism som har kopplat bort resten av världen och som hela tiden låter motståndarna trigga en till värre handlingar.
Crystal, den enda som filmen inte tar avstånd från, gör inte så. Hon bryr sig väldigt uttryckligen inte det minsta om vad de andra personerna anser om någonting. Hon tar ansvar för sina egna handlingar och dess konsekvenser. Ska något bli bättre får man göra det själv, ingen kommer att göra det åt en.
Detta är en träffsäker parabel till den politiska debatten. Där tenderar diverse debattörer att med viss frekvens hojta om behovet av ett bättre samtalsklimat. Oftast är dessa krav endast en paus i en lång serie av förolämpningar mot andra människor. Ett slags signalerande om vilken sida man står på. Den som faktiskt vill ha en god debatt har bara ett val, att själv bidra till den.
The Hunt fungerar fint för den som bara vill bli lite förfärad eller skratta åt porträttlika politiska stereotyper från det stora landet på andra sidan pölen. Den feministiskt sinnade kan med fördel se den som en actionfylld thriller med en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Men allra bäst fungerar filmen tveklöst som politisk samtidssatir. Den tål att tänkas på.
Daniel Persson
Frilansskribent