Alf Folmer, 99, om livet i hemmakarantän

Publicerad:
Alf Folmer i sitt stora bibliotek. Foto: Privat

Coronapandemin har förändrat livet för alla, men kanske speciellt för de äldre i karantän. 99-årige Alf Folmer berättar om hur det är att leva i ofrivillig isolering, där den enda kontakten med omvärlden är via dator och telefon.

En ny fiende är på väg att ta död på dig och mig. Den finns där överallt. Det är ett styggt virus som fått det vackra namnet corona. Man måste ner i mikrokosmos för att se det. Viruset ser ut som en kungakrona och estetiskt som en fin skulptur. Det vackra viruset finns nu på foton över hela världen. I kampen mot viruset hjälper inga vapen som vi har för krig mellan människor.

Corona för tankarna till krona.
Corona för tankarna till krona.

Läkarvetenskapen kämpar för att hitta vapnet, ett vaccin som tar död på viruset. Regeringar i alla länder skapar regler för att inte sprida smittan. Det finns endast en väg för att förhindra detta. Det är att isolera människorna från varandra, ingen social och fysisk kontakt. Att leva isolerat i karantän hemma mellan fyra väggar kan för många vara påfrestande.

Mellan fyra väggar

Som 99 år gammal östemting i Saltsjöbaden hör jag till de som är i riskzonen för en säker död, om jag blir smittad. De flesta i hög ålder klarar inte att överleva. Jag lever därför isolerad i hemmakarantän.

Datorn och telefonen är enda kontakten med omvärlden.
Datorn och telefonen är enda kontakten med omvärlden. Foto: Privat

Jag får inte ta emot besök. Enda kontakten med familj och vänner är via telefon och världen genom dator och tv.

<strong id="strong-7abc72c00daf3a3fbe6bfa3e59474767">Hittade en räkning från tandläkaren i Folkets hus på andra sidan gatan, där jag bodde i Oslo. Då kom jag att tänka på kontoret bredvid som var spioncentral för Sovjets storspion Ernst Wollweber. </strong>

Jag bor ensam i en villa. Min dotter Maria handlar och hämtar färdiglagad mat. Andra våningen i huset är bostad. Första våningen är arbetsplats. Denna del är en hel värld av minnen från golv till tak med bibliotek, dator och arkiv. Jag har samlat på allt genom hela mitt liv. Biblioteket har cirka 3 000 böcker. Fotoarkiv med cirka 150 000 negativ och kontaktkopior. Ett stort arkiv för tidningsurklipp samt skivarkiv för musik. Jag är fortfarande produktiv och skriver artiklar. Skriver samtidigt på en bok om mitt yrkesliv som arkitekt.

En dag blev jag trött på att läsa och höra om allt elände och letade upp räkningarna från 1936.

Spionen

Hittade en räkning från tandläkaren i Folkets hus på andra sidan gatan, där jag bodde i Oslo. Då kom jag att tänka på kontoret bredvid som var spioncentral för Sovjets storspion Ernst Wollweber. Jag kände honom då jag var med i Röd scoutrörelse. Där kom han förbi ofta. Svenska spionen Fritiof Enbom tillhörde Wollwebergruppen. Efter kriget blev Wollweber säkerhetspolisen Stasis chef i Östberlin. Jag träffade honom där 1957.

Fiol som lotterivinst

Bland räkningarna fann jag en autograf som jag fick av musiklöjtnant William Farre. 1936 var jag med och spelade tuba i skolans orkester. Varje jul hade orkestern stor basar. Gåvorna fick man tigga från olika företag. Jag blev skickad till stadens största musikaffär Farre, som även hade en butik i Stockholm. Jag träffade själva Farre. Jag visade mitt stora intresse. Det tyckte han om. Tog ner en fiol från en hylla och sa: "Detta är min finaste gåva till basaren." Med fiolen i ett fodral cyklade jag till skolan och lämnade den.

Fiolen han vann som liten.
Fiolen han vann som liten. Foto: Privat

Den blev utlottad. Jag hade köpt en lott, och vann fiolen. Lärde mig aldrig att spela på den. Den har i alla år legat i ett förråd. Just i denna coronatid letar jag fram fiolen. På fiolen är ett tejpat papper. Det står: "Baptista Quadagnini Fecit Anno 1705."

Jag öppnar Wikipedia i datorn. Det kommer fram nio sidor om den italienske fiolbyggaren Baptista Guadagnini. Det står att han ansågs vara en av de bästa tillverkare av fioler och uppnår idag de hösta priserna. Det var en stor överraskning. Han var samtida med världens bästa fiolbyggare Stradivarius som dog 1737 och Baptista 1786. Läser att en av Stradivarius fioler såldes året 2011 för 100 miljoner kronor. Jag är för gammal att börja spela.

Frågan är vad jag skall göra med min fiol?

Hela dagen rusade iväg när jag tittade på gamla räkningar. När klockan är 12 äter jag den hemsända lunchen.

Fiktiva middagsgäster

Middagen klockan 18 är alltid speciell. Matbordet har sex platser. Jag har fiktiva gäster. En dag hade jag Selma Lagerlöf vid min högra sida och till vänster Göran Tunström. På andra sidan bordet sitter Linus Brodin, Matts Nilsson och Eskil Hemberg. Jag hade tankesamtal med alla. Kunde ställa frågor och i min hjärna kom fiktiva svar.

Middagsbordet är dukat för fiktiva gäster.
Middagsbordet är dukat för fiktiva gäster. Foto: Privat

Söndagarna har jag min mor och far, min Eva och släktingar från Lekvattnet vid bordet. Tänder alltid ett ljus. Halv åtta är det nyheter på tv. Så försvann den dagen.

När jag sitter med datorn svarar jag på många mejl och surfar.

Böckerna ropar

Med bibliotekets litteraturdel kan jag bara kalla på Selma Lagerlöf, Israel Singer och många andra. Alla beredda att komma fram. I avdelningen för religioner står Bibeln och Koranen sida vid sida. Det känns som Koranen ropar ut: "Kom och läs mig, som har den enda och rätta sanningen." Här finns Jehovas vittnen, Guds barn och Livets ord. Alla kämpar om sin sanning.

Husets första våning är arbetsplats.
Husets första våning är arbetsplats. Foto: Privat

Det är massor av saker att göra varje dag. Att dammsuga, tvätta kläder med mera. Allt detta och att röra på sig är viktigt för balansen. Att ramla och bryta benet skulle vara slutet för mig.

Bollar i luften

Jag har många bollar i luften. Om man vill veta vem man är får man det med släktforskning. Att söka efter sina rötter. För mig är det av stort intresse. Är tillbaka på 1600-talet med rötter i finnskogarna, Lekvattnet och ända in i Norge. Fantastiskt att kunna sitta hemma och samtidigt vara inne på Riksarkivet för att forska. Det är spännande och tiden rusar iväg. En hel vecka går fort.

Foto – att vara där

Foto är mitt största intresse. Har ett stort arkiv med bilder från hela världen. Har haft många fotoutställningar.

Min största njutning är att i bild gå tillbaka i tiden.

Då sätter jag mig i soffan i datarummet. I taket har jag en projektor. Bilderna visas på en 2x2 meter stor skärm. Tar fram serien med gamla foton på hur det såg ut i slutet av 1890-talet i Stockholm, Paris eller Sunne. Bilder med många människor, närbilder så att man nästan kan ta på dom. Ibland känns det som att man vill gå in i bilden och vara där. Tänker samtidigt på kända personer som levda då. Ofta föds det någon ny idé till en artikel.

Bilder kan fösa oss tillbaka i tiden. (Fotot är taget före karantänen)
Bilder kan fösa oss tillbaka i tiden. (Fotot är taget före karantänen) Foto: Privat

På varje sida av bildskärmen är det högtalare. På skivspelaren är det bara att sätta på ett stycke musik som passar bilden och tiden. Som njutning av bara musik spelar jag ofta allt från jazz till klassiskt.

När jag under flera dagar inte haft något längre samtal med någon känner jag att rösten förändras. Jag känner att jag måste träna rösten. Har ingen i bostaden att prata med. Därför pratar och sjunger jag för möblerna. Fördelen med att prata med möblerna är att ingen säger emot. När jag sjunger är det texter och melodier jag kommer ihåg. Annars hittar jag på något. När jag provade att spela teater för möblerna dök plötsligt minnet upp om Per Oscarsson. Jag lärde känna honom redan 1944. Vi brukade äta tillsamman på Frisksportrestaurangen som låg i närheten av Dramaten. Han var elev på Dramaten. Han tillhörde Jehovas vittnen, brukade dela ut Vakttornet och Vakna. Han berättade mycket om teater.

En gång om dagen måste jag träna kroppen. Då är jag ute och cyklar och ror. Det gör jag inne i ett av rummen. Här står en cykelmaskin och roddmaskin. Ror ofta på Fryken. Kan i fantasin möta ”Freja”.

Tycker om att gå i kyrkan, men pandemin har gjort att alla kyrkor är stängda, men samtidigt öppna digitalt. Kyrkan och gudstjänsten kommer rakt in i vardagsrummet. Påskens gudstjänster var en stor upplevelse som gav tro på livet.

Kaffe och bulle blir ett avbrott i vardagen.
Kaffe och bulle blir ett avbrott i vardagen. Foto: Photographer Michael Folmer

Ingen mening med livet

I tillvaron av isolering är många gamla plågade av sjukdom och smärta. Sysslolöshet gör att tiden går långsamt. Många finner att livet är meningslöst. De önskar att lämna livet innan döden kommer. Jag har samtalat med många ålderskolleger som går med tankarna att på egen hand ta sitt liv. Problemet har varit hur man skall göra. Att hänga sig är det enklaste. Då går det fort och säkert. Det måste finnas en krok i taket. Då måste man ha en stege för att komma upp. Risken med att göra detta själv är att man ramlar ner och bryter nacken. Kommer på sjukhus och överlever. Att kasta sig framför tåget när det kommer, är en annan möjlighet. Risken är att tåget kör över benen och man blir räddad och lever vidare. Ett säkert sätt är att ta båten över till Finland och mitt i natten gå ut på däck och hoppa ner i sjön. På morgonen upptäcks att du är borta och din kropp hittas någonstans vid kusten i Sverige. Många önskar att det blir lag på att den som frivilligt vill lämna jordelivet, kan få en spruta av läkaren för att stilla somna in i evigheten.

Många unga narkomaner dör i överdos. Många unga känner sig utanför samhället och tar sina liv.

Att stå i kö

Eftersom jag närmar mig hundra år och står i en kö för att möta döden är jag förberedd för att lämna jordelivet. Jag känner mig trygg. Tror på ett liv efter detta. När jag dör kommer min kropp att ligga kvar på jorden, medan själen har lämnat kroppen och övergått i en annan dimension, en dimension som vetenskapen ännu inte känner till.

Men man undrar. Allt har ju en mening.

Vad menar Gud med denna pandemiplåga?

Alf Folmer

Artikeltaggar

Alf FolmerCoronavirusetFamiljKarantänStockholm

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Läs vidare