“The man singing these songs isn’t exactly the same man who wrote them”, säger Pokey LaFarge. Han flyttade från lugnet i Midwest till ett vibrerande L.A, fann ny inspiration men i samma veva växte sig även demonernas skuggor allt större under solens hetta.
Pokey LaFarges spirituella uppvaknande hade stor betydelse för albumet. Trots framgångar och glory hade han svårt att finna lyckan, en dualitet som speglas i albumets låtar. Det svärtade sinnet besjälas av värme och tradition. Från doo-wop till rockabilly och vidare in i eleganta ballader från svunna tider. Rock Bottom Rhapsody är vid första lyssningen lätt att ta till sig, men under flera lager vilar en fin skicklighet och berättarton. Sirliga Lucky Sometimes med sitt eleganta och rökiga piano känns skönt nonchalant. I svängiga och svarthumoristiska Fuck Me Up hörs likheter med JD McPherson medan Just The Same vilar i en drömmig folkvagga. Pokey LaFarge har fångat en kärna i något som känns hantverksmässigt och robust men samtidigt poetiskt, med precis den dos smuts det behövs för att det inte ska kännas för polerat.
Bästa låt: Lucky Sometimes