1997 släppte Square den sjunde delen i sin redan då långvariga Final Fantasy-serie. Spelet blev en vansinnig succé, och än i dag kan inte de som spelade det i sin ungdom sluta tjata om hur känslomässigt engagerade de blev av det. Själv hörde jag aldrig till fanskaran.
Jag har med andra ord inga kärleksfulla nostalgiska band till originalspelet, så för mig är det bara intressant om den här nyversionen av FFVII står på egna ben. Och det gör den absolut, även om den snubblar lite ibland.
Om något så är Square Enix bra på att måla upp en atmosfärisk värld att bli uppslukad av. Även striderna är betydligt mer engagerande här än de var i FFXV, och jag det är i regel underhållande att strosa runt och utforska miljöerna och täppa till truten på diverse fiender med ett komiskt stort svärd.
Spelets stora brist är, som alltid med Squares rollspel, det extremt ojämna berättandet. Skådisarna gör så gott de kan med materialet, men ibland är svårt att förstå ens vad som är tänkt att vara skämt och vad som är på allvar. Onödiga upprepningar, överdrivet snuttifierade kvinnliga karaktärer som fnissar efter varannan replik, en skägglurk till skurk som bara skrattar åt ingenting hela tiden, och en något märkligt strukturerad intrig. Den här nyversionen är uppdelad i flera delar – så det får inte hända för mycket redan i den här första delen.
Ändå dras jag med i det hela. Främst på grund av det fantasifulla världsbygget, men även för att karaktärerna trots allt är rätt älskvärda. Det här är garanterat en större upplevelse för den som redan älskar originalspelet, men även för oss andra är det värt en titt – om så bara för en säregen och välrealiserad spelvärld, och för att se vad allt ståhej handlar om.