Det är ett extremt långtgående ingrepp i näringsfriheten och äganderätten utan något krav på proportionalitet eller kompensation för de som drabbas, skriver Caspian Rehbinder.
Regeringen har lagt ett förslag om en ändring i smittskyddslagen som skulle ge regeringen nästan obegränsad makt över enskilda. Trots att förslaget innebär en maktförskjutning utan like, är regeringens sakliga motivering tunn, underlaget så litet det kan vara och konsekvensutredningen saknas helt. Det är ett sanslöst agerande i en rättsstat.
Regeringens förslag innebär en undantagslagstiftning som flyttar makten över relationen mellan enskilda och staten från riksdagen till regeringen. Det principiella steget är mycket stort, och förslaget har hetsats fram.
Lagrådet konstaterar att den makt regeringen begär saknar ”gränser för vilka åtgärder regeringen kan vidta [gällande] ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden”. Allt som inte explicit stoppas av grundlagen skulle vara tillåtet för regeringen. En så långtgående makt över sin befolkning bör ingen regering ha.
Regeringens förslag skulle låta regeringen stänga enskilda näringsverksamheter och ”omfördela” privata vårdaktörers resurser. Det är ett extremt långtgående ingrepp i näringsfriheten och äganderätten utan något krav på proportionalitet eller kompensation för de som drabbas.
Så skriver du en debattartikel”Inga gränser för vilka åtgärder regeringen kan vidta som avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden” är inte ord man vill höra om någon regering i något sammanhang.
I ett tidigare yttrande har Lagrådet sagt att en remisstid på tre dagar var ”synnerligen allvarligt eftersom saken gäller ett förslag till undantagstillståndsliknande lagstiftning”. Förslaget som nu lagts fram är mycket mer långtgående och har drivits fram mycket snabbare.
Regeringen mörkar också följderna. Det står i konsekvensbeskrivningen att förslaget inte kommer att påverka stat, kommuner, regioner, företag, enskilda eller ekonomin ”eftersom det enbart är fråga om ett bemyndigande”. Men bemyndigandet kommer användas, och när regeringen meddelar en föreskrift finns inte samma beredningskrav eller krav på konsekvensbeskrivningar.
Vi riskerar att se de största begränsningarna i enskildas fri- och rättigheter sedan andra världskriget, utan att regeringen ens redogör för konsekvenserna.
Coronakrisen innebär storskaliga hälsorisker och motiverar åtgärder utanför det vanliga. Men inte ens i krigstid har det varit aktuellt att snabbt flytta så stark makt från riksdagen till regeringen. Det är inte nödvändigt nu heller. Riksdagen arbetar i dag med 55 verksamma ledamöter som kan inkallas med kort varsel och fatta beslut snabbt. Skulle riksdagens arbete i kristid vara för tungrott är en bättre väg att möjliggöra snabbare riksdagshantering än att stryka riksdagen ur processen.
Långtgående makt över samhället är för viktigt för att utan eftertanke, beredning eller konsekvensbeskrivning ge till regeringen. Timbro har sagt nej till förslaget i sitt remissvar till regeringen. Även riksdagen bör säga nej.
Caspian Rehbinder
Timbro