• idag
    9 aug
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    10 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    11 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    12 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    13 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Houston, vi har fått ett problem!

Signerat
PUBLICERAD:
Apollo 13 har kallats ett framgångsrikt misslyckande, och så var det. Men misslyckande var aldrig något alternativ för Nasa.

Apolloprojektet

Det hade hunnit gå rutin redan vid den tredje månfärden med Apollo 13, som sköts upp den 11 april 1970, i dag för precis 50 år sedan. Allmänheten hade redan börjat tröttna på månprogrammet, och ingen av tv-kanalerna brydde sig om att visa den direktsändning i tv som astronauterna gjorde. Två dagar in i flygningen skulle det dock bli ändring på det, och en hel värld skulle andlöst följa hur man försökte ta hem dem.

Markkontrollen (Mission Control) i Houston, Texas under Apollo 13. Astronauten Fred Haise på skärmen och flygledaren Gene Kranz med ryggen mot kameran.
Foto: Manned Space Flight Center/NASA

Besättningen bestod av befälhavaren James Lovell, som då var den man som tillbringat mest tid i rymden under tre tidigare rymdfärder, bland dem Apollo 8:s historiska färd runt månen under julen 1968, samt två nykomlingar, månlandarpiloten Fred Haise och kommandomodulens pilot Jack Swigert. Swigert hade bara någon dag innan uppskjutningen ersatt Ken Mattingly. Detta sedan Mattingly hade exponerats för röda hund utan att vara immun och läkarna befarade att han skulle få sjukdomen i rymden, ett besked få var glada över.

Den 13 april så gav markkontrollen i Houston, Texas en rutinorder om att servicemodulens syretankar måste röras om. I tyngdlöst tillstånd sker det med hjälp av fläktar, men vad man inte visste var att isoleringen till en elledning skavts av. En gnista därifrån antände syret och hela tanken exploderade och blåste ett stort hål i servicemodulens sida.

Besättningen hörde smällen och rymdfarkosten skakade till, samtidigt som alarmen lyste upp. Då yttrades de berömda orden: "Houston, vi har fått ett problem!" Något av en underdrift skulle de visa sig. Explosionen hade gjort att det återstående syret börjat läcka och bränslecellerna hade slagits ut. Kommandomodulen, som döpts till Odyssey, var döende.

Besättningen fick använda månlandaren, kallad Aquarius, som livbåt medan man stängde av Odyssey för att kunna använda sig av dess begränsade kraft i batterierna till återinträdet. Kapseln var med sin värmesköld den enda farkost som kunde klara av det.

Den legendariske flygledaren Gene Kranz beslöt att man skulle utnyttja månens dragningskraft för att runda månen och slungas tillbaka mot Jorden i en så kallad "fri returbana". För att nå dit var man tvungen till att göra en kurskorrigering, och det fick man lov att göra med månlandarens raketmotor, vilket inte var helt enkelt. Den var inte byggd för ändamålet och dessutom drogs den med hela kommando- och servicemodulen. Som att lära sig flyga på nytt, med en elefant på ryggen, sade Lovell senare.

I markkontrollen arbetade man frenetiskt med att lösa alla problem för att få hem Apollo 13. De var dramats obesjungna hjältar, personer som Sy Liebergot, Jerry Bostick och John Aaron. Aaron var den som räknade på hur man skulle minimera elförbrukningen så att kraften skulle räcka till. Mattingly hjälpte till i simulatorn. Det innebar också att man i stort sett fick stänga ned det mesta av systemen på Aquarius. Månlandaren blev snabbt råkall och fuktig. Haise blev dessutom sjuk i en urinvägsinfektion.

Aquarius var avsedd för två man i 45 timmar. Nu skulle den husera tre man under dubbelt så lång tid. Det innebar problem med koldioxiden som utandades då det inte fanns tillräckligt med filter. Odyssey hade visserligen några, men de var fyrkantiga och passade inte i Aquarius runda hål. Under ledning av Ed Smylie, en annan obesjungen hjälte, fick man improvisera och bygga en adapter med hjälp av det som man visste redan fanns ombord. Med hjälp av bland annat silvertejp, en socka, plastpåsar och omslaget till en manual lyckades de och sände instruktionerna till Apollo 13.

Man var tvungna till ett par ytterligare kurskorrigeringar. Tack vare en av dem kunde man komma hem tidigare och dessutom landa i Stilla havet, där den amerikanska flottan väntade. Vid en annan fick man navigera genom att rikta in sig på solen, då glittrade skräp från explosionen gjorde det omöjligt att använda sig av stjärnorna. Vid den sista fick de rikta in sig manuellt mot terminatorn, den linje som skiljer dag från natt på Jorden.

Den 17 april kunde de dock separera från servicemodulen och för första gången se skadornas omfattning. De kopplade loss Aquarius, som räddat deras liv, och Odyssey kunde återinträda i jordatmosfären. Banan var så flack att den radiotystnad som kom orsakades av joniserande gaser runt kapseln drog ut på tiden. Det blev en andlös väntan innan radion fungerade igen och fallskärmarna vecklades ut. Hangarfartyget Iwo Jima tog emot. De var äntligen hemma i säkerhet!

President Nixon tog emot besättningen på Hawaii och gav dem frihetsmedaljen, den högsta civila utmärkelsen. Innan hade han mellanlandat i Houston och gett hela markkontrollteamet samma utmärkelse. Å allas vägnar tog Sigurd Sjoberg, svenskamerikan med rötter i Västra Fågelvik, och chef för flygoperationerna, emot den.

Ingen av besättningen på Apollo 13 flög mer i rymden. Lovell och Haise lever än i dag, men Swigert dog i cancer 1982 bara sju dagar innan han skulle tillträda som kongressledamot. Mattingly fick aldrig röda hund, och gjorde senare sin månfärd med Apollo 16, och flög också med rymdfärjan två gånger.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)

Apollo 10: Generalrepetition inför månlandningen (22/5 2019)

Apollo 11: Örnen har landat (20/7 2019)

Apollo 12: Precisionslandning i Stormarnas ocean (16/11 2019)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.