• idag
    29 maj
    13°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 maj
    19°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 maj
    20°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Äntligen stod hon i predikstolen

Krönikor
PUBLICERAD:
Sören Dalevi krönika
I morgon är det Palmsöndagen. Och det var just på Palmsöndagen för 60 år sedan, 1960, som de första kvinnorna vigdes till präster i Svenska kyrkan.

De hette Ingrid Persson, Elisabeth Djurle Olander och Margit Sahlin. Händelsen hade föregåtts av årtionden av debatt och teologisk diskussion. Stundtals riktigt hätsk. Av somligas kommentarer till händelsen kunde man lätt få intrycket av att världen nu skulle gå under. Men solen gick upp även dagen efter palmsöndagen 1960. Och – kors i taket – den fortsätter gå upp än idag.

Beslutet, som var ett rimligt och logiskt beslut för en kyrka som menar sig vara luthersk, fick långtgående följder. Plötsligt fick de erfarenheter som halva befolkningen besitter nu också göra sig hörd i predikstolen. Och med tanke på att kyrkan ofta – alltid? – dominerats av kvinnor i kyrkbänkarna, var ju detta inte helt oviktigt. De självgoda ateister och religionskritiker som vi finner i TV-sofforna är ju i nästan alltid välbeställda män. Men de som praktiserar den religion dessa män så okunnigt kritiserar är i normalfallet vanliga kvinnor.

Svenska kyrkans förankring i det Svenska folket vann mycket på beslutet. Det folkliga stödet för kvinnliga präster har nämligen alltid varit starkt. Samtidigt fanns det även efter 1960 ett motstånd. Somliga män – och faktiskt också några kvinnor – fann närmast en livsmening i att agitera mot kvinnliga präster. Så sent som 2018, när Göteborgs stift fick sin första kvinnliga biskop, Susanne Rappmann, kände sig en manlig präst i Göteborgs stift av någon obeskrivlig anledning föranledd att skriva ett brev till domkapitlet i stiftet. I brevet hävdade han att hon "aldrig kan bli andlig ledare och biskop för oss präster som företräder den klassiska ämbetssynen". Jo, du läste rätt. Han skrev brevet 2018, och inte 1918 som man annars lätt kunde tro.

Motståndarna mot kvinnliga präster brukar hävda, som vi såg ovan, att de har en ”klassisk” ämbetssyn. Lika ”klassisk” som den kvinnosyn som för inte så länge sedan hävdade att kvinnor inte får cykla, ta körkort eller tävla i backhoppning, tänker jag.

I Karlstads stift har kvinnoprästfrågan varit betydligt mer okomplicerad. Kloka biskopar i vårt stift har sett till att vara tydliga på den här punkten. De värsta dumheterna och de värsta knäppgökarna har på så sätt i normalfallet motats i grind. Och många är de duktiga kvinnliga präster som prästvigts för och verkat i just vårt stift. Idag är majoriteten av alla präster som vigs just kvinnor, och Svenska kyrkan skulle inte klara sig utan dem. Och på riksplanet har nu Svenska kyrkan dessutom sin första kvinnliga ärkebiskop, Antje Jackelén.

Palmsöndagen 1960 började helt enkelt ett nytt kapitel i Svenska kyrkans historia. Ett kapitel som handlar om ett välkänt faktum, nämligen att Gud genom historien alltid kommer från det oväntade hållet. För övrigt är det just det som Palmsöndagens text handlar om, där Jesus rider in i Jerusalem på en - åsna (!). Det var ett oväntat val. Det var ett fräscht val. Och det ledde till liv.

Precis som med vigningen av de tre första kvinnliga prästerna Palmsöndagen 1960.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.