Vi befinner oss i en exceptionell situation, en ekonomisk kris föranledd av coronasmittan. Den liknar inte en vanlig lågkonjunktur utan det rör sig om ett mer krigsliknande förlopp. Om vi skall komma helskinnade ut på andra sidan måste vi se till att vi har kvar våra livskraftiga företag, och här har regeringen gjort alldeles för lite.
Det kan ju tyckas märkligt att det är de marknadsliberala Moderaterna som driver på för mycket större företagsstöd, men det visar bara på att man inte är dogmatiska och att man förmår att se vad denna kris handlar om. När annars livskraftiga företag går omkull eller hotar att gå omkull på grund av en pandemi så är det andra regler som får gälla. Det är också för att man förstår vad det är företagen går igenom.
I går så föreslog Moderaterna stödåtgärder på smått svindlande 100 miljarder kronor i månanden i april och maj, för att rädda företag och därmed också jobb. Bland annat vill man helt slopa arbetsgivaravgiften och ge möjlighet att med statligt stöd kunna heltidspermittera anställda. Vidare vill partiet ge statliga pengar för att täcka de fasta kostnaderna för företag som tappat minst 30 procent av sina intäkter. Detta är förslag som går i linje med vad många nationalekonomer redan föreslagit, bland annat John Hassler och Per Krusell (DN Debatt 3/4).
I jämförelse så har regeringens åtgärder hittills motsvarat cirka 20 miljarder per månad, vilket är på tok för lite. Deras lånegarantier hjälper föga när få vill såväl ta nya lån som bevilja dem, och uppskovsräntan för skatten är avskräckande. Regeringen verkar inte riktigt förstå hur allvarlig krisen är för företagen. Den tycker antagligen att det blir för dyrt för staten, men då tänker det inte på att om många företag slås ut så blir krisen djupare och längre även efter att smittan är överstånden, och då kommer kostnader för att hantera lågkonjunktur och arbetslöshet.
Man kunde hoppas på att regeringens stödpartier Centern och Liberalerna, som ju borde ha större förståelse för företagens situation, kunde trycka på mera. Är den någon gång de borde låta sitt inflytande tala inom januariöverenskommelsen så är det nu. Tyvärr har det varit rätt stillsamt från det hållet, men då är det desto viktigare att Moderaterna trycker på. Det är kanske därför som C "inbjudit" M till ett ökat deltagande i beslutsfattandet kring regeringens krispolitik? M har verkligen visat att de är det ledande oppositionspartiet denna kris, och de har också hela tiden drivit regeringen framför sig.
För att ta en annan fråga så är det mycket tack vare Moderaternas starka reaktion på förslaget om en ny fullmaktslag som gjort att det som nu lagts fram fått den utformning det fått. Även andra partier och lagrådet var kritiska, och nu skall regeringen inte kunna runda riksdagen på samma sätt, utan måste omedelbart underställa riksdagen varje förordning.
Det är bra, men fortfarande är hela tanken på fullmaktslagen, för att inte tala om processen för dess framtagande, ytterst tveksam. Regeringen har inte förmått att på ett övertygande sätt motivera varför de behöver en sådan här lag, och det är svårt att lita på dem. Dessutom så har de inte talat om hur de tänker sig ersättningsfrågan för de enskilda företag eller personer som kan bli drabbade. Fortsatt vaksamhet är helt nödvändig och där borde M rösta nej.