Therése Olsson är konstnären som valt att leva och verka nära naturen och sina rötter.
– Jag måste ju bo där det händer!
Och nog händer det saker just nu både i skogarna och i hennes konstnärsliv, med bok och utställningar på gång och ett färskt stipendium därtill.
Therése Olsson är uppvuxen i Ekshäradstrakten men bor strax norr om Hagfors med sin familj. Dragsjöberg heter stället och alldeles bredvid bostaden finns ett skolhus, byggt 1890 och i drift som skola fram till 1960-talet. Där har hon sin ateljé.
Här är det långt till storstadens gallerier, till konstmuseerna och minglet - men nära till naturen.
– Det är någonting med att kunna gå rätt ut och ha den precis utanför. Det händer så mycket hela tiden med årstiderna och hur den förändrar sig. Om det bara har blåst en dag eller kväll, så ser det helt annorlunda ut när man går ut nästa dag, säger hon.
Resterna av ett träd som fallit rakt över infarten till huset understryker detta faktum.
Lofoten och Bergen
Hon har prövat på livet bortanför skogshorisonten också. Hon gick gymnasiet i Karlstad och sedan bar det iväg till folkhögskolestudier i fotografi i Lofoten.
– Och sen gick jag på Konsthögskolan i Bergen i tre år, berättar hon.
Efter en tid som utbytesstudent i Palestina i ett halvår bodde hon i Köpenhamn i ett halvår, men sedan längtade hon efter att bo nära naturen. För sju år sedan blev Dragsjöberg hennes hem.
Vad var det du saknade när du bodde i stan?
– Det ska vara lite vilt! Det är som att naturen har en egen kraft som vi inte kan påverka, säger hon och vi enas snabbt om att städernas parker inte kan räknas som natur.
Den äkta naturen däremot ger effekter på kropp och själ.
– Den får oss att känna oss levande och känna oss fysiska i världen på något sätt. Man blir lugn; man mår bra av att vara i naturen. Det är lättare att koncentrera sig på sitt, man blir inte så vilseledd i vardagen.
Naturen som spegel
Fotografi är hennes specialämne - i alla fall var det så från början. Idag är hennes skapande brett.
– Allt möjligt! Video, skulptur, installation. Oftast är det idén som bestämmer materialet, säger hon.
Till skulpturer och installationer är det ofta i skogen hon hämtar materialet. Det blir som att ha ett förråd precis utanför dörren, men också på ett mer andligt sätt hämtar hon näring därute:
– Jag har alltid speglat mig i naturen på något sätt. "Det där trädet ser lite ledset ut, lite så där känner jag mig".
Till och med när skogsmaskinerna rullade in i grannskapet och gjorde kalhyggen väcktes konstnären i henne:
– Det var dramatiskt när de kom med de stora maskinerna. Det var som en T-Rex i mörkret. Det var väldigt inspirerande! Jag var ute och smög med videokameran, berättar hon.
Samtidskonst i skogen
Therése Olsson är också en av grundarna till kulturföreningen "Innan luften går ur", som hon startade 2013 tillsammans med Oscar Carlsson, Emil Jessen och Sabina Ostermark.
– Vi tyckte det fattas något här, för samtidskonst. Det finns ju konst här i skogen, men mycket hantverk och målningar. Vi testade - först var vi bara med i en lokal konstrunda, men sen började vi köra egna arrangemang. en gång per år bjöd vi över konstnärer hit som också gjorde verk. Skolan blev utställningsrum men även ute i skogen dök det upp konstverk. De höll på i fem år och hade över 100 besökare varje år.
Innan luften går ur - är det så det känns, som en sista suck?
– Ja, lite grann! Vi tyckte att det var ett roligt namn, säger hon.
Tror du många i glesbygden går och väntar på att det ska ta slut?
– Jag tror att många gör det. Jag gör inte det. Sen kan det ju också syfta på att vi alla ska dö en gång. Det kan ha många betydelser.
Nytt projekt
Än så länge räcker luften räcker till:
– I fjol började vi med ett nytt projekt. Vi samarbetar med Region Värmland och Hagfors kommun. Air - innan luften går ur heter det, och ligger under Air Värmland, som är ett större projekt som regionen har, berättar Therése.
Det nya projektet innebär att konstnärer från andra ställen får chansen att komma hit och skapa.
– I september var de här i Gustavsfors och förhoppningsvis kommer de tillbaka i maj.
Älven som pulsåder
På Therése Olssons att göra-lista just nu finns också att slutföra ett stort bokprojekt. Boken ska komma ut i höst och handlar om den slingrande Klarälven, men också om bygden och människorna kring älven och hur den liksom rinner inte bara genom landskapet utan även genom människorna.
– Det är en skapelseberättelse med älven som pulsåder, säger hon.
Nyss fick hon ett stipendium av Värmlands konstförening, ungdomsstipendiet ur Gunnar och Signild Pingels minnesfond. Det är på 10 000 kronor och pengarna kommer väl till pass för bokprojektet.
Lugn i virustiderna
I stipendiet ingår också en garanterad plats på höstsalongen på Rackstadmuseet. Där har hon även verk med på utställningen Ruralitet. Den är tyvärr stängd nu på grund av corona och även boktryckningen i Danmark kan påverkas, befarar hon.
Coronaviruset märks på många sätt, men kanske inte så mycket just i Dragsjöberg. Där händer det grejer, även när världen runtom i mångt och mycket stannat av.
– Som konstnär på landsbygden är det som att man alltid är isolerad på något sätt, så man har ju lärt sig att hantera den isoleringen tycker jag. Även om det är kaos i stan går jag fortfarande ut till min ateljé och täljer på mina pinnar, och tycker att det är det rätta att göra.