"Många är isolerade och nedstämda"

Insändare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Många äldre är just nu ensamma och många saknar sin vanliga föreningsgemenskap.
Foto: Jessica Gow/TT
Alla i vårt samhälle har nu drabbats - på ett eller annat sätt - av Covid-19. viruset som benämns coronavirus. Direkt eller indirekt beroende på vilken åldersgrupp man tillhör.

Alla vi som är +70 år och andra av sjukdomsskäl måste vara extra försiktiga och är tvingade att noga följa rekommendationer som myndigheterna bestämt.

Andra grupper i samhället som inte omfattas, rekommenderas ändå, att så långt som är möjligt följa de allmänna råden från myndigheterna.

Denna pandemi är verkligen mycket allvarlig för oss alla och inte minst för oss över 70 år, där begränsas alla våra sociala behov vi har, umgänget i föreningar och aktivitets grupper, allt detta som är ljuspunkterna i tillvaron för oss och vi får också vara mycket restriktiva med att ta emot besök av våra nära och kära, absolut inte ta emot besök om man befinner sig på en vårdanläggning. Ett dystert faktum som vi inte ser slutet på ännu.

Vad innebär all denna ängslan, rädsla och dystra tid i det som borde vara vårglädjen?

Alla vi som är direkt eller indirekt involverade i föreningslivet känner en stor frustration över att vi står helt handfallna, vi har hamnat i ett vakuum där vi tappar kontakten med våra medlemmar. Beslut om inställda möte och sammankomster, på obestämd tid.

Många föreningar har medlemmar som +70 och där finns små möjligheter att kommunicera över internet eller andra tekniska lösningar. Vi vet att väldigt många vid det här laget är mycket isolerade och nedstämda och ser inget slut på denna situation.

På radio och TV så pågår ett oändligt nyhetsflöde och analyser som inte direkt piggar upp de mest utsatta. Nu flödar ”repriser på alla kanaler” och speglar det som har varit, alltid en viss tröst, men hjälper inte i längden. Det enda undantaget är att SVT har morgongympa med Sofia, 20 minuter på förmiddagen, programmet som följs av 100.000-tals människor varje dag.

Bor man på landsbygden så har man trots allt möjligheter att vistas utomhus, ta promenader och träffa folk – på rätt avstånd förstås, men ändå. Om man kan göra det, så ger livet ändå ett tillskott av energi och lust, tyvärr har inte alla möjlighet till detta.

Det finns oändligt mycket att lära av denna situation vi nu befinner oss i och som vi kan ta med oss ”till nästa gång”, för denna pandemi är inte den sista vi upplever.

Hela vårt samhälle har fått sig en rejäl tankeställare och man ser hur splittrat vårt land ändå är, ex.vis sjukvårdens beredskap och beredskapen över lag.

Det man absolut borde se över är – den regionala sjukvården, olika i olika delar av Sverige, olika rustade och sköts olika – helt oacceptabelt kan vi verkligen notera.

Alla vi som bedriver olika typer av sociala aktiviteter i föreningslivet eller andra slag av sammanslutningar, skulle också kunna ha en viktig roll i dessa tider, som stöd för äldre och mer utsatta grupper i samhället, de som inte sjukvården kan eller inte orkar ta emot, alla de som behöver sociala kontakter och stimulans för att orka leva någorlunda bra.

Med hopp om att ljuset och värmen skall göra oss mer förhoppningsfulla.

Gunnar Hjerdt Bengtsson

Ordf. Hrf Torsby / Sunne och Ledamot Hrf Distrikt Värmland

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.