Hon är en av Värmlands starkaste drivkrafter inom dansen. I år är det 25 år sedan hon slog upp portarna för Dansstudio i Karlstad.
NWT möter Ia Pettersson Testouri för att prata om gemenskap, Globen och drömägg.
I unga år var gymnastik och hästar det mest intressanta, men när livet gled över i de mer turbulenta tonåren tog dansen över allt mer. Det var i samma veva som hon flyttade till Karlstad.
– Jag tror jag kände en slags inneboende kraft, börjar Ia Pettersson Testouri och drar jackans dragkedja ända upp i vårkylan. Solen skiner, men vinden isar.
Hon berättar hur dansen blev hennes egen, det var ingen som styrde henne i den riktningen. Ett framförande av Gundegabaletten på Stora torget i Karlstad gav henne både inspiration och förebilder.
– Jag var den där lilla flickan som såg äldre tjejer som dansade och tänkte att "Så där duktig vill jag bli". Det blev en morot för mig väldigt tidigt.
Dansen blev från start ett intensivt intresse med flera pass i veckan. I dag uttrycker hon en stor tacksamhet gentemot sina föräldrar som skjutsade och hade möjlighet att betala kursavgifter.
– Dansen blev som en brinnande kraft för mig, förklarar hon entusiastisk.
– Till vardags var jag väldigt tyst och blyg. Den osäkra tjejen i klassen. Den som inte vågade, den som inte räckte upp handen. Genom dansen byggde jag ett självförtroende som gjorde att jag kunde stå på mig i andra sammanhang också.
Hennes intresse gav henne en identitet på samma sätt som andra runt henne hittade kraft i musikgenrer som punk, synt eller hårdrock.
– Det var också ett sätt att få utlopp för mina känslor. Både de vanliga tonårskänslorna och andra saker. Dansen kanaliserade allt. Så här i efterhand ser jag också vilket enormt umgänge det gett mig. Jag fick känna att jag betydde något i en grupp, jag fick ett sammanhang. Någon väntade på mig.
Orka med vardagen
Med viss eftertänksamhet förklarar hon hur viktigt det var – redan under unga år – att dansen skulle spela en viktig roll i hennes liv. Hon skulle bli så duktig som möjligt, hon skulle bli något stort.
– Jag skulle bli något som skulle kännas självklart. Och stort för mig var inte att stå på någon specifik enorm scen eller jobba i New York eller liknande. Jag ville bli så bra jag kunde i min dans och vara förmögen att hela tiden fylla på med nya intryck och lärdomar. Den känslan har jag i mig fortfarande. Jag är aldrig helt nöjd, fortfarande nyfiken.
Sedan många år är Ia i den situationen att hon genom Dansstudion själv bidrar till att skapa sammanhang. Inte bara för yngre och tonåringar, utan för alla åldrar och för människor i olika livssituationer.
– Det där känns som en fortsättning på den resa jag påbörjade när jag valde dans. Jag vet att dansen kan vara det som gör att man orkar med vardagen. För många kan det vara så.
Hon berättar om de många gånger hon möts av berättelser om hur unga upplevt tuffa år där dansen har varit en av få ljusglimtar.
– Det är inte alltid så lätt att sätta ord på hur man mår. Som lärare vet du om så mycket mer än du säger. Du ser saker. Många elever som jag kanske uppfattat som tysta har efter fem, sex år berättat att dansen betytt allt.
Förändring i samhället
Just att dansen kan ha funktionen att skapa sammanhang och vara en känsloventil har Ia Pettersson Testouri fått en allt större förståelse för efter att hon själv fått barn. Hon tycker också att det i samhället i stort har skett en förändring.
– Kanske att samhället är mer tillåtande nu? Vi pratar mer om psykisk ohälsa till exempel. Det har ju inte fått synas på samma sätt tidigare, det är först nu det sätts ord på det. Men det handlar om så mycket – från de med särskilda behov till allas vardagliga problem. Dansen kan spela en viktig roll.
Vad i det konstnärliga uttrycket i dans fascinerar dig?
– Jag lockas av den estetiska processen. Att skapa i ett flow, det händer saker som inte alltid kan placeras inom ramar. I dag arbetar jag ofta väldigt ämnesöverskridande också – dansfilm och dansgestaltning till exempel. Dansen gifter sig med andra konstarter.
Efter en stunds fundering tar hon ny sats:
– Men framförallt: i dansen måste du vara i nuet. Få saker slår känslan av att vara i en danssal där alla verkligen lever i stunden. Du måste vara närvarande, där finns inga mobiltelefoner! Det som händer där och då, när du uttrycker dig med kroppen och hela ditt sinne är med, där blir något stort! Även om stegen är inövade blir det något unikt varje gång de tas. Inte minst i ett möte med publiken.
"En studio för alla"
1995 öppnade Ia Pettersson Testouri Dansstudion i Karlstad som hon driver tillsammans med Susanne Renck Kullgren. I dag har hon ett 20-tal timanställda och i snitt 900 personer är aktiva i någon av de många dansklasserna och kurserna som arrangeras löpande.
– Haha, ja när den öppnade minns jag att man lyssna på musik i cd-freestyle. Blandbanden fanns kvar!
– Det var tydligt tidigt för mig att det var speciellt att undervisa. Samtidigt som jag hela tiden tänkt att mitt danshjärta ska bestå av olika komponenter. För att bil starkt.
Anledningen till att hon startade eget var att hon kände att Karlstad inte hade en dansstudio som var bred, som fanns till för alla.
– Jag blev antagen till Balettakademien i Stockholm, men hoppade av efter ett år. Jag passade inte in i den ramen. Det var strängt och strikt. Jag flyttade tillbaka till Karlstad och startade upp mitt eget. Jag ville visa att jag kunde gå en egen väg. I dag uppmanas alla unga att hitta sin egen väg, så var det verkligen inte då.
"Lerins lärlingar"
Hon fortsatte att vidareutbilda sig både i Stockholm och London. Dessutom är hon utbildad undersköterska och har arbetat inom vården parallellt med dansen under perioder.
– Jag brukar inte säga att jag är företagare utan kulturarbetare. Trots att jag driver ett aktiebolag.
Intresset för hennes studio växte snabbt.
– Första åren hade vi 100, sedan 400 och 800. Det har varit stadigt under åren med några svackor. Under perioder har folk haft dåligt med pengar och det märker vi.
Ett initiativ som Ia Pettersson Testouri har dragit igång vid sidan av Dansstudion är Karlstads dansförening. Det är en ideell förening som startades för tio år sedan och som driver olika projekt.
– Vi arbetade med flyktingvågen 2015 och vi låter nyanlända prova dans. En annan grupp vi jobbar med är Stjärnorna, människor med funktionsvariationer. I Stjärnorna ingår Per Anteryd som många känner igen från "Lerins lärlingar". Det handlar helt enkelt om att skapa möjligheter för fler att möta dansen.
Återigen ger Ia ett exempel på hur dansens gemenskap skapar mening och livskvalité.
– Nyanlända får möta grupper som de inte stöter på i vardagen. Och det funkar lika fint tvärtom, våra ungdomar som har föräldrar som kan betala kursavgifter får chansen att möta andra människor som inte har samma förutsättningar. Alla kan dela sina erfarenheter och får en inblick i varandras liv.
Hon menar att dansen med åren har blivit allt mer mångfacetterad både vad gäller funktion och samhällsnytta.
– Föreningen har ett bra stöd av kommunen och Region Värmland. Vi kommer ut till fritisgårdar och andra platser. Vi når inte alla, men de vi når kan säkert skapa ringar på vattnet.
Melodifestivalen
Under åren har hon vid sidan av sin dansstudio turnerat som dansare bakom bland andra Da Buzz. Hon har också medverkat i flera av Värmlandsteaterns uppsättningar, gjort krogshower, modevisningar och nyårsrevyn Cabary.
– Jag gjorde Melodifestivalen och en hel del med ZTV också, minns hon leende.
– Det där knyter an till det jag sa tidigare – jag tycker det är roligt att stå på Soltorget i Karlstad, men det är kul att stå på scenen i Globen också. Men under åren har jag lärt mig att den största känslan, den största upplevelsen inte behöver äga rum på den största scenen. Känslan som kan uppstå tillsammans med en elev i en sal kan vara lika stark och stor som den känsla jag kan uppleva på scenen i Globen. Att komma till den insikten har varit en kärna i mitt arbete.
Du lever väl din dröm nu? Kan man inte säga det? Om du berättat för ditt 22-åriga jag hur din vardag såg ut nu, skulle inte hon blivit väldigt glad?
– Jo, det är nog så. Men samtidigt så har jag en massa oöppnade drömägg runt mig, haha. Det finns kvar att göra. Saker som dans, musik och konst skapar så enormt stora möjligheter.