Modern företagsfilosofi betonar vikten av att skära ner på allting onödigt. Det kan på kort sikt tros vara en besparing. Men det är först efteråt som man oftast inser vad man har förlorat.
Allting ska finnas på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det är i alla fall tanken. Inget slöseri eller onödig lagerhållning. Så länge marknaden fungerar som den ska och det inte finns något stopp i produktionen är allt frid och fröjd. Det är idén som dominerat ekonomisk verksamhet de senaste decennierna. Effektiviseringsivern tog inte lång tid innan den smittade av sig på politiken.
Även om sparsamhet är en dygd kan det också övergå till en motvilja till att investera eller förbereda på längre sikt. Minimalism har på senare år slagit igenom allt från heminredning till hur företag ska styras. Det som inte används eller som saktar ner produktiviteten tas bort. Det som inte uppenbart tillför något ska väl ändå sorteras ut?
Det är kanske en sund tanke. Men människan har inte alltid full förståelse för vad den försöker hantera. Vi är närsynta varelser som sällan ser längre än till nästa måltid, löning eller kvartalsrapport. De större sammanhangen är sällan uppenbara. En idé som återkommit genom den konservativa idétraditionen är den om bevarandet. Det är enkelt att säga att man vill bevara något vackert och värdefullt. Men desto svårare att skydda det fula eller kostsamma.
Innan man gör sig av med något behöver man tänka djupt och länge om varför man hade det från början. Att ha ett lager för regnigare dager har varit mer regel än undantag genom människans historia. Det gäller såväl stater som enskilda hushåll. Blir det en kris har man tidigare varit medveten om att hjälp utifrån troligtvis inte kommer.
Minimalism i all ära. Det fungerar kanske i en tid i ständig rörelse och med nya försändelser med konsumtionsvaror som kommer på rullande band. Men när samhället saktar in och oron pockar på, då inser allmänheten hur illa ställt det är om butikshyllorna gapar tomma. Ens om det bara är några veckor är det en allvarlig samhällskris.
På högre nivå kan vi nu se hur illa detta anorektiska system står sig när flödet mattar av. Knappt två veckor efter att ekonomin saktade in började företag varsla sina anställda, säga sig inte kunna betala räkningar och stå inför konkurs. Det här är inte en situation som pandemin har orsakat. Korthusen var redan fallfärdiga. Riskkapitalbolag pumpar in pengar i projekt dömda att misslyckas och företag som byggts för att existera på randen till konkurs. Många livskraftiga företag kommer stryka med i den ekonomiska nedgången. Men den finansiella paniken har gjorts än värre av alla fuskbyggen som blåser omkull vid minsta problem.
Det kan te sig onödigt att lägga tid på att ha extra mat i skafferiet för svårare tider. Det kanske inte blir lika stor vinstmarginal om företag ser till att stå mer förbered för möjliga problem. Det kanske kostar staten att bevarar ett civilförsvar som inte gör mer än att samla damm. Förr eller senare kommer krisen. Då kan man inte lita på att det står ett krispaket och väntar vid dörren.