När Marie Niljung bokdebuterar är det med en liten, men intensiv bok, fylld av uppmaningar och konkreta råd.
Så har hon också gett sig själv som författare ett mycket speciellt uppdrag: att rädda liv.
"Hellre arg än död" heter boken och det är ord som återkommer flera gånger i Marie Niljungs skrift. Den handlar om hur man kan förebygga självmord - eller psykologiska olycksfall som hon hellre kallar det - bland annat genom att våga fråga hur människor mår, egentligen.
"Hellre arg än död" var också vad hon svarade när hon i samband med ett föredrag fick frågan om inte folk blir arga om man frågar rent ut om de har planer på att ta sitt liv.
"Tystnaden dödar"
Hennes budskap är att vi ska våga fråga mycket mer, både som enskilda medmänniskor och allmänt i samhället.
– Det är tystnaden som dödar, det vet vi. Det är underbyggt med forskning, säger hon. Vi måste prata om det här!
"Våga fråga. Våga lyssna. Våga agera" uppmanar hon.
Dubbelt drabbad
En stark drivkraft i hennes eget engagemang är att hon själv tvingats uppleva två suicidförluster i sin familj: hennes mamma 1997, hennes pappa 2006.
– Hade jag vetat vad jag vet idag, hade de levt, säger hon.
Då hade hon - till exempel - frågat sin pappa hur han mådde och om han hade suicidtankar, när han hälsade på Marie och hennes familj den gången som blev den sista. Han såg ut att må så mycket bättre - idag vet hon att det ibland är så att den som faktiskt bestämt sig för att avsluta livet känner en lättnad över att beslutet är fattat.
Hon känner dock ingen skuld - hon ser suicid som en sjukdom man drabbas av. Dessutom fick hon viktiga svar, när hennes mamma gjorde ett suicidförsök 1993. Marie blev arg och ledsen, men fick också chansen att ställa frågor till sin mamma.
– Då förstod jag att det är ingens fel. Det finns orsaker, men det är ingens fel.
Krossar farliga myter
Genom sin bok vill hon göra sina föräldrars "meningslösa död lite mindre meningslös", skriver hon i bokens förord.
Hon vill sprida kunskap, som kan rädda liv. Hon gör det genom att tipsa om varningstecken och krossa myter.
Bokens målgrupp är bred:
– Den är till alla oss medmänniskor. Kunskapen är ju så in i bängen låg! Det spelar ingen roll om det är på en vårdavdelning inom psykiatrin eller om jag föreläser på en skola. Myterna om suicid är så starka.
Fråga rakt på
En av de farligaste myterna är att man inte ska prata om suicid. En annan farlig myt är att det inte går att hindra någon som bestämt sig för att ta livet av sig.
– Det kan man visst, så länge den är vid liv! säger hon bestämt.
Hon återkommer till vikten av att våga fråga.
– Man ska vara rakt på och inte ludda in det. Man behöver vara ganska tydlig.
Och apropå "hellre arg än död": ilska är inte reaktionen som oftast uppstår över en rak, omtänksam fråga.
– Jag har aldrig mött någon som blivit arg över att jag frågat. De blir lättade över att man vågar fråga och genom att fråga visar du också att det här är ok att prata om.
"Skuld hjälper ingen"
Också hennes förslag att byta bort ordet självmord mot psykologiskt olycksfall handlar om att öppna samtalsklimatet.
– Ord spelar roll. Självmord som är vanligaste ordet är också det sämsta. För det första innehåller ordet självmord en brottslig handling men det är inte brottsligt att ta sitt eget liv. Väldigt många som blir kvar bär så mycket skuld när någon tagit eller försökt ta sitt liv. Skuld hjälper ingen!
Minst lika viktigt nu
Coronatiderna har stuvat om mycket även för författaren och föreläsaren Marie Niljung. Hon hade hela våren inbokad med föreläsningar, konferenser och signeringar, men nu bokas det av i rask takt. Hon är även HR-konsult och i den rollen har hon istället mer att göra i dessa tider, hos Region Värmland.
Samtidigt är hennes budskap minst lika viktigt nu som före viruskrisens utbrott. Hon konstaterar att det finns flera riskfaktorer ur suicidperspektiv i krisens spår: vi uppmanas att vara försiktiga med sociala kontakter och många blir ensamma mycket mer. Företagare riskerar att gå omkull, anställda varslas eller sägs upp.
– Redan utsatta människor blir än mer utsatta i coronavirusets spår. Vi måste våga vara medmänniskor i dessa tider och vi behöver hjälpas åt.