Det fina med The Weeknd är att han lyckas vara lättkränkt utan att bli ointressant. Sällan är det speciellt lockande att lyssna på någon vars konstanta uttryck mest kan liknas vid en uppretad duellant, men jag vill vanligtvis mest hela tiden ta del av The Weeknd.
Problemet, om man kan kalla det så, just nu är att Abel Tesfaye för tillfället verkar ha gått vilse i något slags smäktande saxofonfas. Det visuella promotionmaterialet inför släppet har haft tydliga skräckfilmsreferenser, men musiken låter exakt som soundtracket till någon lättsam och hyfsad flärdfull deckarserie från 1987 eller så.
The Weeknd gör ju aldrig dålig eller slentrianmässig musik, men här är det lite längre mellan topparna än vanligt.
Bästa låt: Snowchild