Nu har 22-åriga Julia Forsberg arbetstränat på Iris restaurang och café i två månader. På bara några veckor har hon gått från isolering och social ångest till att, med ett stort leende på läpparna, välkomna restaurangens gäster under vardagarna.
– Jag har verkligen velat komma ut tidigare, men mitt mående har pausat mig, säger hon.
Kvinnoföreningens verksamhet hotades – nu finns nytt hoppDet var när Julia fick hjälp av föreningen Samspelet som hon kopplades ihop med restaurangen.
– Här känner jag mig trygg. Nyss kunde jag inte ens ta mig utanför dörren men i dag serverade jag 50 gäster utan problem.
Hon berättar att hon fått kämpa sig genom livet och att det alltid har funnits något nytt som dragit ner henne när hon börjat ta sig upp.
– Det har liksom inte varit ett steg fram och två tillbaka, utan snarare ett halv steg fram och 30 tillbaka.
När hon växte upp fanns det en missbruksproblematik i familjen och hon nämner att hon aldrig har fått den trygghet hon behövt.
– Det har varit polisbesök i hemmet, jag har fått gömma mig i garderoben och det har bara inte varit den uppväxten ett barn behöver.
Ville visa sig stark
Det var när Julias ena bror dog, för drygt sex år sedan, som livet vändes upp och ner ordentligt. Då gick hon andra året på gymnasiet.
– Han blev mördad. Mamma var förstörd, såklart, och jag också. Eftersom jag är lite utav ett sladdbarn var jag ensam med henne och även om jag nu tycker att hon är världens finaste person hade vi verkligen ingen bra relation då.
Julia kände aldrig att hon hade någon i sin närhet att prata med, så i stället försökte hon hantera sina trauman ensam.
– Det gick inte så bra. Jag hade magsår, panikattacker och jag började utveckla tvång för att klara av vardagen.
Kaos hemma och kaos i huvudet, som Julia själv beskriver det, ledde till problem i skolan. Livet blev en ond spiral.
– Jag ville inte visa mig svag. Jag var medberoende och prioriterade aldrig mig själv.
En läkare ordnade en tre månader lång sjukskrivning som Julia i princip sov sig igenom, men speciellt mycket återhämtning blev det inte ändå.
– Jag halkade efter i skolan och det var mycket oro i släkten.
"Vill du inte mer?"
Julia tog sig till slut igenom gymnasiet och hennes mål var att komma ut i arbetslivet.
– Men jag mådde aldrig bättre. Jag drack och lyckades alltid hamna bland människor i missbruk.
Till slut fick hon nog.
– Jag började planera självmord.
Hon berättar att hon hade bestämt sig, att handlingen bara var några dagar bort, när en sjuksköterska lyckades rädda livet på henne.
– Jag gick på regelbundna besök för att se över min adhd-medicin och då märkte hon att något var fel. Hon ställde väldigt ingående frågor och jag bara bröt ihop. Till slut körde hon mig till psykakuten.
Julia, som inte tidigare hade vågat släppa fram sina känslor, grät tills hon inte längre kunde se.
– Sjuksköterskan ringde dit min mamma och jag minns så väl när hon kom. Jag låg på golvet för att jag inte fick luft. Då böjde hon sig över mig, strök mig på ryggen och sa "vill du inte mer?".
Hon får tårar i ögonen när hon berättar.
– Det var så fint på något sätt. Allt kom på en gång och det kändes som att jag svek alla, för att ingen hade förstått att jag mådde så. Men hon hade ändå förstått.
Har hittat rätt
Läkarna valde att ha kvar Julia i några dagar. Dagar blev till veckor.
– Jag kände att jag inte ens ville åka hem. Jag litade inte på mig själv. Allt jag ville var att få bort ångesten.
Efter många diskussioner och test fick hon till slut en hjälp som fungerade för henne. Rätt medicin och en stark vilja om att komma bort från miljön gjorde att hon till slut fick åka hem. Hon kämpade på egen hand hemma, slussades in i Samspelet och fick i julas komma på ett studiebesök på Iris restaurang och café.
– Det har inte funkat med jobb tidigare, för att jag behöver jobba upp min ork och mitt psyke långsamt. Men när jag kom hit kände jag bara att jag ville vara här.
– Det kändes så himla rätt. De här människorna ville verkligen göra något för mig.
Bara några dagar efter fick Julia göra sitt första pass och snabbare än hon själv hade kunnat ana gick hon upp i timmar.
– Jag märkte att jag ändå stannade kvar här efter att jag slutat, så det var lika bra.
Hon säger att hon lagt vänner och fritidsintressen på hyllan en stund, för att satsa på sin arbetsplats.
– Jag vill det här så mycket och jag älskar att vara här. Jag får ta en dag i taget och göra det som känns tryggt för mig.
– Nu har jag gått från att vara kall till att bli rörd för allt och jag har omfamnat det. Det är härligt att bemöta andra och att känna saker på riktigt.