Kommentar till insändare om Finnskogahemmet 11 mars 2020.
I går var jag i Bograngen. Vid affären möttes jag av en grupp mycket arga och besvikna bybor. Med all rätt utifrån bybornas perspektiv och jag skulle gett bra mycket för att ha kunnat säga: ”Det finns en annan lösning än förändring av verksamheten vid Finnskogahemmet”.
När det gäller arbetstillfällen i Bograngen har vi slagits för Finnskogahemmet som en viktig arbetsplats i decennier och efter hand fått göra den ena kompromissen efter den andra. Till sist kom verkligheten i kapp. En verklighet som jag varnat för i fem år men som bl a Moderaterna öppet hånat mig för i kommunfullmäktige – den snabbt ökande bristen på personal p g a stora pensionsavgångar.
Den fråga som ställdes var: ”Hur kunde du ställa upp på förändringen av Finnskogahemmet? Din mamma Allie och din pappa Karl skulle vända sig i graven om de visste! Bygdens dotter som sviker allt som vi jobbat så hårt för!”
Eftersom vi alltid och ofta diskuterat politik i min familj sedan jag var barn kände jag mig ändå trygg med svaret: ”Det vet jag att de inte skulle”.
För det första skulle mina föräldrar, med all sin politiska erfarenhet, aldrig lägga ansvaret på en enda politiker. Vi lever tack och lov inte i en diktatur. Politiska beslut tas av partikamrater tillsammans, efter noga överväganden kring olika lösningar. Man är kanske inte helt överens från början men dialogen fortsätter tills det finns en majoritet för ett förslag i gruppen.
För det andra skulle mamma och pappa säkerligen också ställt frågan om varför socialnämnden beslutade som man gjorde rörande Finnskogahemmet fast utan att snabbt och rakt av fördöma utan istället försöka förstå.
I samtalet med byborna i Bograngen i går använde jag för första gången på väldigt länge det ord som är ett av Socialdemokraternas finaste ord men också kanske det allra svåraste att genomföra i praktiken för det innebära nästa alltid en personlig uppoffring. Det ordet är solidaritet. Det fina handlar om att viljan att hjälpa andra som har behov – det svåra handlar om att det ofta innebär att lägga sig själv och sina egna önskningar åt sidan just för att kunna hjälpa andra.
De undersköterskor som i dag arbetar på Finnskogahemmet behöver, med all sin kompetens och erfarenhet, frigöras för vården av fler äldre i hela norra distriktet. Det är tjänstepersonernas bedömning. Det finns ytterliga ca 30 vårdtagare på Dalbygården och ca 60 vårdtagare i hemtjänsten som riskerar att bli utan hjälp i sommar om man inte försöker omfördela personalresurserna.
Jag är också helt säker på att mina föräldrar skulle ha förstått att när politikerna i majoriteten i socialnämnden tvingas ta så fruktansvärt svåra beslut som förändringen på Finnskogahemmet, som man vet kommer att drabba äldre och anställda med oro, osäkerhet, frustration och sorg då finns det verkligen ingen som helst annan utväg.
Det jag kan undra över till sist är varför ingen av journalisterna ställer frågan till oppositionen – Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet: ”Vilket budskap har du till en vårdtagare eller en anhörig från t ex Nyskoga eller Höljes som ringer och är orolig över om ingen undersköterska från hemtjänsten ska komma i sommar?”
Deras förslag till lösningar på personalsituationen i norr framgår i alla fall inte av reservationerna i socialnämndens protokoll.
Ann-Katrin Järåsen
Kommunalråd i Torsby kommun (S)