Idrott i betydelsen lust att röra sig har givetvis funnits lika länge som människan själv. Ofta innebar kampen för brödfödan förr i tiden att man fick göra av med lika mycket energi som man fick tillbaka, så några extra övningar behövdes inte för gemene man. Idrott i organiserad form har inte funnits så länge i de nordliga Värmlandsbygderna.
***
Skytterörelsen var först ut med att bilda föreningar, men där var det kanske inte främst nöjet som var det avgörande. Att vara en god skytt kunde innebära en större chans till mat på bordet, dessutom fanns ett militärt intresse med i verksamheten. Så tidigt som 1852 bildades i Dalby ett skarpskyttesällskap som efter olika turer ledde fram till Dalby Skyttegille. Den som tog initiativet var inte oväntat löjtnanten och fosterlandsvännen Wilhelm Edgren i Vingäng. Föreningen övergick 1863 i Dalby frivilliga skarpskyttekår, även den med Edgren som drivande kraft. Man drev samtidigt en assuransförening, ett slags försäkringsbolag, som ersatte de skador som vilddjuren orsakade tamboskapen. Under år 1864 till exempel betalade föreningen ut 60 riksdaler för rivna djur.
***
Den troligen första nordvärmländska dokumentationen om idrott som rent nöje finns i den engelske jägaren Lloyds bok "Jaktnöjen". Där beskriver han bland annat hur folket i Aspberget vid hans besök 1828 kunde ge sig till att åka skidor – bara för sitt höga nöjes skull:
"Bönderna i denna trakt voro förträffliga skidlöpare, vilket ej var underligt, då bristen på vägar för många månader om året ej lämnar dem något annat medel för samfärdseln med närmaste eller avlägsnare ställen. Här såg jag även ett nöje, som är allmänt för dessa trakters invånare – skidbackar. På söndagar och andra helgdagar samlas alla, gamla och unga, för att stående på skidor åka utför en backe, som var ganska brant, oberäknat de skarpare knölar den innehöll, och följaktligen fordrade mycken skicklighet för att befaras med säkerhet. Även tämligen små barn deltogo i detta nöje. En nödvändig följd härav blir, att alla fullvuxna idka konsten med utmärkt färdighet."
***
Enligt författaren Gustaf Schröder var finnarna på skogen mästare på skidåkning och även goda skidmakare. ”I Dalby funnos högst få fullgoda skidlöpare, ty först vid Båtstad, Höljos och Aspberg bodde sådana.” Schröder själv var inte heller dålig på skidor. I en berättelse beskriver han en våldsam skidfärd rakt utför Trysilfjället på lånade skidor. Allt för att bräcka en retsam norrman.
***
Selma Henriksson, född 1906 i Storberget nära Långflon, berättade från sin barndom att man åkte skidor på kvällarna. Hennes far använde skidor av den gamla modellen, en lång skida med spann och en kortare, andurn, som han sparkade på sig med. För det mesta använde han bara en stav. När man började använda lika långa löpskidor i norra Värmland var dessa ofta omkring nio fot långa. I Norge var man tidigare ute med två lika långa skidor och två stavar.
***
Om man bortser från skyttarna var skidåkarna de första idrottsutövarna i norra Värmland, som bildade föreningar. Redan före 1925 tycks det ha funnits två skidklubbar i Norra Finnskoga: Stranna Skidklubb och Norra Finnskoga Skidklubb. Lite längre söderut fanns på 1920-talet Sysslebäcks Skidklubb och Dalby Skidklubb. Det utmärkande är, att det var folk utifrån, främst bolagsfolk, som satte fart på tävlingsverksamheten. Otto Engström, född 1905, berättade att han som liten pojke var med och bildade Stranna Skidklubb 1910. Redan innan denna förening kom igång anordnades den första organiserade skidtävlingen i Norra Finnskoga av bodbetjänten Lars Kårfelt i Höljes.
– De troligen första tävlingarna i backhoppning hölls i Båtstad 1910–14, berättade Otto. Det var norrmän, som var där på skogsarbete, som byggde en hoppbacke på fritiden och ordnade tävlingar. Norrmännen var för övrigt långt före oss vad skidåkningen beträffar. Vi hade tävlingar mot dem och fick många impulser därifrån.
***
I början åktes det skidor mest för märkestagning, men även när riktiga tävlingar började anordnas var intresset mycket stort. Det visar programblad från omkring 1930. Nästan varje söndag under vintern hade någon by i Nordvärmland tävling i längdåkning. I början av 1930-talet började också damklass införas efter norsk (återigen!) förebild.
***
Sysslebäcks IF gick redan på 1930-talet in för backhoppning, när de andra mest sysslade med längdåkning. Några småbackar fanns, bland annat en vid ordenshuset, men riktig fart på intresset blev det först då den stora backen på Tutstadholmen byggdes 1938. Där arrangerades tävlingar mot dalkarlar och norrmän. Även här dominerade norrmännen, åtminstone till en början. Ny backe byggdes längre norrut 1955, på Kuba. Tävlingarna i Sysslebäck väckte stort publikintresse, och det hände att ett par tusen personer följde hoppningarna. På området har senare iordningställts en anläggning för skidskytte.
Även Ambjörby hade stora tävlingar i en hoppbacke av rätt stort format, och mindre backar har funnits i Höljes, Ransby och Branäs med flera platser.
***
Mindre känt är nog att det åktes skridskor vid förra sekelskiftet. Min farfar berättade (med värmländsk berättarkonst!) om en skridskoåkare som var så skicklig att han med ”skenan” på hoppade mellan en framrusande häst och dess släde. En gång satte denna snabbskrinnare på kaffepannan, åkte sedan skridskor hela milen på Klarälven från hemmet i Sysslebäck till apoteket i Långav, gick in och handlade, åkte sedan milen tillbaka och hann precis in för att ta av kaffepannan som börjat koka. Om inte annat så visar berättelsen att skridskor var i bruk redan runt år 1900.
En del försök med bandy och ishockey gjordes senare men fick inget stort genomslag i bygden.
Friidrott infördes i skolorna i slutet av 1920-talet och det blev så småningom märkestagning i framför allt löpning och gång. Drivande var ofta frivilliga entusiaster, gärna folk som kom från andra trakter.
***
IFK Likenäs var tidigt ute med friidrottstävlingar. Till Näsängen i Likenäs kom Majken Åberg 1944 och satte nytt världsrekord i slungboll, ett rekord som aldrig överträffades.
I föreningsregi var det fotbollen som blev den stora sporten, framför allt sedan Klarälvsserien startade 1934. Fotboll hade spelats även tidigare i mer primitiv form och utan seriesammanhang.
***
När det gäller tidiga tävlingsidrotter som utövades i roande syfte får man inte glömma rövkrok, krokdragning med långfinger, armbrytning, ryggknäppning (brottning) och att dra dosa. Dessa kamper avgjordes ofta i hemmiljö eller i skogskojorna – på skämt, som ibland övergick i allvar.
Enligt ovan nämnde Otto Engström var ”han Anners i Rönningen” i Norra Finnskoga mästare i ryggknäppning. En kringresande cirkus hade en förevisning med en björn i Spisängen i början av 1900-talet. Publiken utmanades att brottas med björnen, och Anders ställde upp. Resultatet blev att han lade ner björnen en gång, medan björnen vann två duster. Detta fick Otto veta av sin mor som fanns med i publiken.