Först var det ju Dotter som fullständigt lamslog alla jag känner som såg henne i Mello.

Ja, utom några inkompetenta juryer då och möjligen också de där urtråkiga tanterna i The Mamas som jag tycker är ett katastrofalt val att skicka till finalen eftersom de redan försökt en gång förut och redan då såg ju hela Europa hur profillösa de är på fler än ett sätt.

Utom försångare är de ju ännu mera ointressanta, vill jag nog påstå.

Dotter däremot är något alldeles speciellt och unikt. Jag känner en åttaårig tjej som heter Ingrid och hon sov över efter Mello och hon var helt otröstlig över att Dotter inte vann.

– Jag tycker de där europeiska röstgrupperna är urlöjliga, sa jag. Jag tror det är en stor bluff. Vore jag ung lovande Melloreporter skulle jag syna de där grupperna. Jag tror de är kraftigt överskattade. Jag tror de är lite polare till redaktionen som de sätter i ett rum i källaren under Friends och får dricka öl och lyssna på genrepet och sen rösta lite snabbt och sen får de dricka öl igen. Rösterna de avger i sändningen sen gör de i ett rum på Friends och bakgrunderna med bilder på olika städer byts ut. Lite fel och pinsamt blev det ju när Österrike röstade tolv poäng på den svenska hiphoptönten som hade en text de inte förstod ett enda ord av.

Så går det till, tror jag nog.

Men jag är ingen ung lovande Melloreporter så jag ligger lågt.

Dotter borde så klart ha vunnit.

Hon var överlägsen. Hennes låt var överlägsen.

Och framförallt var hennes hår överlägset. Världsklass. Arvikaklass. Och det tyckte Ingrid också.

Å andra sidan kommer det här att bli Dotters år ändå. Hennes monumentala utstrålning och bedårande dialekt kommer ingen att vilja motstå. Ingen utanför Munkfors i alla fall. Skansen nästa. Liseberg sen. Berlin. Manhattan.

Ingrid och jag är så taggade.

Arvika, alltså.

Världslitteraturen håller också på och famlar efter Arvika. Ni kanske minns att jag berättade om New York Times som publicerade en skamlöst okritisk hyllning till trakterna runt Arvika och Glafsfjorden i höstas.

Mera oväntat är det kanske att världslitteraturen också skriver om Arvika just nu.

Jag vet inte om ni läst den norske succéförfattaren Per Pettersons stora prisbelöna bok Ut och stjäla hästar som kom 2005 och blev prisbelönt och dessutom hyllades stort av New York Times och blev en enorm succé i hela världen. Sen filmades den i Svanskog (!) häromåret med Stellan Skarsgård i huvudrollen och blev Norges bidrag till Oscarstatyetterna i år och vann priser i hela världen. Den är vacker som en hägring. Tro mig.

Petterssons nya bok kom häromdagen. Den heter Män i min situation och döm om min förvåning när jag upptäckte att den är en hyllning till Oslo och till alla dessa sorgliga män i min situation som finns överallt, men den är också en hyllning till... trumvirvel... Arvika.

Lite otippat onekligen.

Mycket handlar om relationer. Pettersons romanhjältar är inte världens bästa på relationer och därför åker hans huvudperson ut och kör bil på nätterna i Oslo och när han behöver rensa hjärnan lite extra tar han en tur över gränsen och parkerar bilen i Arvika.

Arvika och slarvigt sex är det som kan bota hans ångest. Eller ja, försöka bota i alla fall.

Petterson är lyrisk över Arvika – så lyrisk som bara en världsförfattare kan bli.

”Att läsa honom är nästan som att andas”, skrev The Observer.

Håller med. När jag läser nya boken, där han skildrar en mans upplevelser efter en skilsmässa, upphör jag nästan att andas. Så starkt är det.

Pettersons Arvikahyllningar är skrivna med lätt hand. Man märker att han varit på plats och att det betytt mycket för honom.

Han älskar systembolaget på Storgatan och han älskar City Konditoriet vid Musikskolan och busstationen och framförallt älskar han att de inte har lagt ner allt för mycket tid och pengar på att piffa upp inredningen. Det är som att kliva in i 1947 eller i den tyska ockupationen i Oslo, skriver han.

Arvika är världens bästa kuliss.

Han njuter av att sitta där på övervåningen med en gräddbakelse och titta ner på folk på gatan som ser ut som norrmän men inte på särskilt många sätt är som norrmän.

Han tycker han är barnslig som tänker så, skriver han. Plötsligt känner han ”ett sådant lugn”.

Bara där.

Bara i Arvika.

Han skriver för hand på hopvikta A4-papper med blyertspenna vid kafébordet. Känner sig som Hemingway i Paris, skriver han:

”...i ett annat land, som Hemingway gjorde i Paris på tjugotalet, och vässa pennan och låta pennvässet falla på assietten som han också hade gjort och låta det falla på servetten där 'City Konditori' stod med prunkande gröna bokstäver i ena hörnet...”

Det är förbanne mig poesi.

Norsk Arvika-poesi.

Arvika är Paris. Paris är Arvika.

Och så älskar han alldeles fysiskt och närmast erotiskt den religiösa bokhandeln Bokträdet.

Vem gör inte det? Jag älskar deras bonader och kalendrar och fromma uppsyn och kärleksfulla utbud. Petterson älskar deras samling svenska klassiker som Lars Ahlin och framförallt Selma Lagerlöf. Det här är en norsk skildring av Arvika som jag verkligen tar till mig. Norge ger en stram, men sensuell, bild av Arvika och den kan de sitta och njuta av i Norge just nu och på världsmarknaden när boken släpps där snart. Och när den filmas tycker jag att Stellan Skarsgård kan spela huvudrollen igen och för rollen som Arvika tycker jag att man kan välja… Arvika.

Mycket Arvika nu, som sagt.

Och snart släpper Bonniers boken om Kevin-fallet...