Beskedet om att pensionsgruppen enats om att införa ett pensionstillägg på upp till 600 kronor från och med nästa år för de pensionärer som har en allmän pension mellan 9 000 och 17 000 kronor är en pyrrhusseger för alla med låga pensioner.

Givetvis är varje extra krona välkommen, särskilt i en tom börs, men nu sker det på bekostnad av pensionssystemets stabilitet. Det är det inte värt.

Anledningen till att det svenska pensionssystemet är så stabilt är att det är självfinansierande och självständigt, det står fritt från statsbudgeten. Så har det åtminstone varit tills nu.

Socialdemokraternas desperation vet uppenbarligen inga gränser. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) har inte bara hotat att ignorera pensionsgruppen, där alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ingår, S har i det närmaste hotat att göra en kabinettsfråga av det hela.

S gick till val på att höja pensionerna för pensionärer i det nu aktuella spannet med just 600 kronor. Partisekreterare Lena Rådström Baastad (S) sade till Aftonbladet i slutet av februari att januariavtalet inte existerar längre om inte denna höjning snart är på plats. De borgerliga partierna har nämligen krånglat, inklusive Centerpartiet och Liberalerna. Alla vill höja pensionerna och öka det så kallade respektavståndet mellan dem som har jobbat och inte. Men de borgerliga har samtidigt velat bevara det som har gjort pensionssystemet så pålitligt samt principen att pensionen ska vara kopplad till hur mycket man har arbetat.

Så sent som i onsdags sade Kristdemokraternas Hans Eklind att om regeringen går vidare med det här så spräcker man pensionsgruppen. Moderaterna kämpade samtidigt för att införa en skattesänkning på 400 kronor per månad för alla pensionärer som har arbetat. Det vore en betydligt bättre lösning. Kopplingen till arbete skulle ha kvarstått, systemet hade fortsatt vara självständigt och det hade gett en bättre fördelningspolitisk profil då sänkningen hade varit lika stor för den som har 9 000 i pension som den som har 17 000 vilket är väldigt viktigt för den med den lägre pensionen.

Allt detta till trots slöt borgerligheten i torsdags upp bakom S dåliga lösning. Väljarna förtjänar att få veta varför M och KD offrade pensionssystemets integritet på Socialdemokraternas vallöftesaltare. C och L är vagt bundna av januariavtalet i denna fråga, men det är inte M och KD.

Det är bra att respektavståndet, skillnaden mellan att ha arbetat och att inte ha gjort det, ökar. Men det är skadligt att göra det på detta viset.

Pensionsmyndigheten har därtill förklarat att det är omöjligt att göra till nästa år, så varför gick man med även på det? Myndigheten har sagt att det kan vara möjligt att göra till 2022 om man samtidigt skjuter på det av riksdagen redan fattade beslutet att höja pensionsåldern.

Myndigheten har även uttryckt frustration kring att det gör det än svårare att få människor att förstå hur systemet fungerar om kopplingen mellan arbete och pension försvagas. Att föra in statsbudgeten i pensionssystemet skapar en helt ny komponent som folk nu måste lära sig för att förstå sin pension.

Trots att det fanns en bättre lösning på bordet har S på något vis tvingat igenom en reform som gör pensionssystemet krångligare men framförallt mindre stabilt och därmed mindre pålitligt.

Daniel Persson

Frilansskribent