Kanske är det en älvdaling som krävs för att våga sig på att ge Värmlandsvisan en ny klang, eller så har det bara med spelglädje och stort musikaliskt att kunnande att göra. Ett är säkert: Svante Olssons uppdaterade Värmlandsvisa är ett av verken som framförs när Karlstads Orkesterförening och kammarmusiksällskap ger konsert nu på söndag, den 8 mars.
Platsen är Tingvallakyrkan och konserten kommer att innehålla såväl Grieg som folkmusiklåtar.
Orkesterföreningen spelar tillsammans med solisterna Svante Olsson, violin, och Arvid Kästel, piano, samt dirigenten Fredrik Toftgård.
Publiken kan bland annat se fram emot en svit ur Peer Gynt - den med Solveigs sång - och en bukett svenska danser av Tor Aulin.
– Sedan har jag arrat lite grann och då är det bland annat Värmlandsvisan, i en annorlunda version, berättar Svante Olsson.
Annorlunda? Får man det?
– Ja, det tycker jag absolut! Det blir en lite tuffare version, med lite tuffare rytmer till, säger han.
"Variation över Värmlandsvisan" kommer det att stå på programmet, som också kommer att bjuda på Svante Olssons egen Älvdalsrapsodi.
– Det är några folkmelodier som jag satt ihop och bundit ihop med bland annat en vall-låt, med horn.
Nya infallsvinklar
Både vis-variationen och rapsodin uruppförs vid söndagens konsert. Det blir något extra för publiken! Och att spela musik man själv skrivit är förstås något extra det också - eller?
– Jag blir ju inte överraskad! Men det som alltid är det roligaste är att få höra det man skrivit med en levande orkester, och inte bara dataljud.
I mötet med musikerna öppnas också nya infallsvinklar. Han får nya idéer och även reaktioner från de andra musikerna. Blåsarna till exempel kan bidra med synpunkter på sina stämmor.
– Orkestern blir min lärare! säger han.
Han har fått mer tid att komponera själv på senare år, men musiken har han levt med länge, som yrke och livsluft.
Hittade hem med fiolen
Svante Olsson har sina rötter i Älvdalen och mer än så - hela hans långa musikerliv tog sitt avstamp i den starka folkmusiktraditionen där.
– Jag var 14 år när jag prövade fiol första gången. Då kände jag att det här ska bli mitt instrument! Det blir väldigt tydligt när man hamnar rätt, säger han.
De musikaliska vägarna bar honom sedan till att bli såväl riksspelman som musikant i Hovkapellet i Stockholm. Han är utbildad vid Musikhögskolan och sedan han flyttade till Karlstad för trettiotalet år sedan, har det även blivit många år som violinist i Värmlandsoperans orkester.
Folkmusiken har funnits med honom hela vägen.
– Jag ser ingen motsättning alls i det. Många av dem i Orsa spelmän är ju klassiskt utbildade, påminner han.
Unga pojkar med fler år
Likaså har många klassiska kompositörer lånat ur folkmusiken, som har starka traditioner och låtar som levt vidare via generationer av spelmän.
– Många av dem blev inte nedtecknade förrän i mitten på 1800-talet. Då gick de endast i tradition från en spelman till en annan, man spelade tillsammans tills den andre också lärt sig låten. Det var så jag också började med fiol egentligen. Det var så roligt att vara med i spelmanslaget! säger Svante Olsson.
De eventuella fördomar han som ung hade om fiolspelarna kom snabbt på skam.
– Man tänkte väl först att det bara var gubbar där som spelade, men det var det ju inte. Det var unga pojkar, fast de hade lite fler år på nacken! säger han med ett leende och låter - förstås! - ung.
Beskrivningen av unga sinnen stämmer nog också in på orkesterföreningen, som är inne på sitt hundrade spelår i år.