• idag
    8 apr
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    11°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    10 apr
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Konsten som stryker Sverige mothårs

Signerat
PUBLICERAD:
Det är något annorlunda från vad konst i Sverige brukar vara.
Foto: Anton Eriksson
Det är många frågor som dyker upp i huvudet under mitt besök på Arvika konsthall. Utställningen bearbetar såren efter 1900-talets stora krig, men söker samtidigt paralleller in i vår egna politiskt kaotiska tid.

”I en tid når mørke skyer samler seg over kontinentet, i et Europa som har mistet troen på sine egne tradishoner og sin egen legitimitet, kan kunst være en motkraft til vår tids sivilisasjonsoppløsende krefter”, skriver den norska konstnären Frithjof Hoel inför sin nu pågående utställning på Arvika konsthall. Det är ingen enkel uppgift som han lägger på konsten.

I tider av osäkerhet och tvivel på ens egen historia kan konsten verka för att stävja de nedbrytande krafterna. I en intervju med Arvika Nyheter (21/2) berättade Hoel om sin syn på samtiden. Konstnären menar att politisk korrekthet har begränsat utrymmet för vad som får diskuteras i offentligheten och han är särskilt kritisk till hur det är i Sverige. En avgörande skillnad som han lyfter fram jämfört med andra länder är att Sverige varit förskonat från krig. Att freden gjort oss oförstående för historien och vår omvärld. Att svenskar hellre viskar än talar högt om problemen som finns.

En central inspiration till utställningen är den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998). Han var en del av en generation som knappt lämnat skolan innan de fann sig i förstavärldskrigets skyttegravar. Hans dagboksanteckningar gjorde han efter kriget till en bok, I stålstormen, som i år kom ut för exakt hundra år sedan. Konstutställningen heter ”Krigsdagbok” och med avstamp i Jüngers upplevelse utforskas vad krig lämnar efter sig.

En serie blyertsteckningar täcker en vägg, de föreställer de otaliga brutna och söndersprängda ansikten som läkare fotograferade efter första världskriget. Men liknande motiv finns i alla krig. För även om utställningen får ett initialt fokus på första världskriget, så blandar tavlornas motiv detaljer från olika konflikter.

Varje krig skapar ärr. Det kan vara synliga som på krigsoffrens sargade kroppar eller det brutna landskapet som skyttegravarna skapade, men det kan också var mindre synligt. Ett krigstrauma sätter sig också i minnet. Det blir en del av såväl den enskilda individen som samhället i stort. Det är något som Sverige som land inte upplevt på två sekel. Men som en stor del av befolkningen ändå bär med sig.

Genom tavlorna, bilderna och böckerna visar Hoel krigets centrala plats i vår historiska och kulturella förståelse. Det är en produkt av människans sämsta sidor, men det är dock allt för mänskligt. Krigstekniken, vapnen och de våldsbejakande ideologierna drar in människan i historiens onda cirkel av maktanspråk och vedergällning och skapar lidande. Det är någonting människor dras till. Antingen genom att själva söka sig till krig eller konsumera det våld som populärkulturen frossar i.

Bland de historiska motiven finns också vår samtid. En bombväst syns på en tavla men också i blandningen av fotografier som finns på utställningen. Jünger beskrev det moderna maskinkrigets anstormning när människan följde bandfordonens rörelser genom ingenmansland. När flygplanen och artilleripjäserna gjordes mer värdefulla för kriget än de människoliv som förlorades i skyttegravarna. Bombvästen avhumaniserar på liknande sätt människan och gör dennes liv inte mycket mer än ett vapen. Människans värdighet försvinner i detta valsverk.

Från andra världskriget och framåt har Sverige blivit ett hem för människor som genomlevt krig. Välkomnandet i sig blev en sort botgöring för att man höll sig utanför kriget. Men välviljan har trots sina meriter också resulterat i en förblindande självgodhet.

De krafter som upplöser civilisationen som nämndes inledningsvis är som jag tolkar det inte enbart det som driver människan till konflikter utan också det som får oss att vilja blunda för människans mörka sidor. Krigens ärr kan aldrig helt läkas och människans närhet till våld kommer inte att försvinna.

Att Arvika konsthall ställer ut en så obekväm konstnär som Frithjof Hoel är ett gott tecken i kulturlandskapet. I Sverige uppmuntras kulturutövare vara samhällskritiska och utmanande, men de stöps alla i samma mall. Hoel kommer med ett utmanande perspektiv. Jag misstror dock att konstvärlden är villig att lyssna.

Pontus Westerholm

TF Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.