När förändringens vindar blåser kring public service i ett annat land blir allt som rör vår egen motsvarighet uppblåst bortom sina proportioner. Denna gång sammanfaller ryktesspridning i Storbritannien om att den konservativa regeringen där tänker avskaffa licensmodellen med två Sverigedemokratiska förehavanden.
Det hela började när sverigedemokraterna i kulturutskottet nyligen villa kalla cheferna för public service-bolagen till utskottet. Detta med anledning av innehållet i ett avsnitt av programmet ”P3 med Rebecca och Fiona” som man ansåg tydligt bryta mot sändningstillståndet krav på opartiskhet.
Genast påbörjades en tävling om vem som mest högljutt kunde ta avstånd från detta. Det förklarades snabbt att SD vill politiskt detaljstyra public service. Det är en illasinnad tolkning av agerandet. Det går förvisso att påpeka att det finns etablerade strukturer för att hantera innehåll som bryter mot sändningstillståndet. Men det går inte att komma undan från att villkoren för public service-bolagen i slutänden är en politisk fråga. Anser man inte att bolagen klarar av att leva upp till kraven behöver de utformas annorlunda, kanske med andra sanktionssystem eller förändringar i verksamhetens natur och omfattning.
Public service-bolagen själva bör ha ett intresse av att föra den här dialogen med inte minst Sverigedemokraterna. För vad de än anser om saken är det ofrånkomligt så att public service mer och mer går mot att bli en politisk vattendelare. De med vissa politiska uppfattningar, framför allt till vänster, uppger i högre grad att de har ett högt förtroende för public service, medan de med andra uppfattningar, främst till höger, uppger det motsatta. Och trenden är tilltagande. Det är ett enormt problem för public service och något som bolagen har alla incitament att komma till rätta med.
Därefter följde en intervju i tidningen Fokus (27/2) med Linus Bylund (SD) som nyligen blivit invald i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR. Det är en lång intervju där Bylund gör flera uttalanden som torde minska hysterin kring SD:s förhållande till public service. Bylund påpekar exempelvis att public service ska vara neutral, att det vore lika illa om den hade en sverigedemokratisk vridning som en vänstervridning. Han tar också ställning för de långa tillståndsperioderna samt att ”staten ska inte in och pilla i redaktionell verksamhet och tjänster”.
Bylund sade dock även att han vill se en mer ”personaliserad repressaliemöjlighet för Granskningsnämnden”. Detta har tolkats som att SD vill straffa och sparka ut journalister med politiska uppfattningar. Det är dock inte vad Bylund faktiskt säger. Han pekar tydligt på att det finns ansvariga personer för varje program och det måste få konsekvenser för dem snarare än för programbolagen. Detta rimmar också väsentligt bättre med den svenska traditionen av ensamansvar än att straffa enskilda journalister. Sedan bör public service-bolagen själva se över hur individuella medarbetare förvaltar förtroendet som kommer med uppdraget.
En större debatt om public service villkor och verksamhet är ofrånkomlig, men den lär dröja ett par år än. Att döma av hur dessa händelser har bemötts finns det ingen anledning att tro att det kommer att bli en hederlig debatt. Men den behövs icke desto mindre.
Daniel Persson
Frilansskribent