• idag
    8 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    11°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    10 apr
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Tyck inte synd om mördare

Signerat
PUBLICERAD:
Om rättsväsendet fortsätter signalera att det står på förövarens sida kommer den sortens hämndaktioner att bli vanligare, skriver Blanche Sande.
Foto: Johan Nilsson/TT
Det svenska rättsväsendet undergräver sin egen trovärdighet genom att visa mer sympati för förövare än för deras offer.

I tisdags mördades en tonåring på Tunnelbanecentralen i Stockholm. Av allt att döma var attacken oprovocerad. Fyra personer mellan 17 och 21 år sitter anhållna, varav samtliga är dömda sedan tidigare – en av dem för just en knivhuggning. Hans straff, om man nu kan kalla det straff, blev ungdomsvård. Vården förefaller inte ha varit framgångsrik.

I dag är han 18 år, och om han visar sig vara skyldig till mordet på T-centralen kommer han att slippa två tredjedelar av sitt straff. Först slipper han hälften eftersom han är ung. Inte för ung för att ta körkort eller göra militärtjänst, men alldeles för ung för att ta ansvar för sina handlingar. Sedan slipper han en tredjedel av återstoden om han beter sig acceptabelt i fängelset. Det måste föreligga ”synnerliga skäl” för att man inte ska bli villkorligt frigiven. Att man tagit en annan människas liv anses inte vara ett synnerligt skäl.

Det svenska rättsväsendet sätter förövarens välmåga före offrets. Mördarens unga ålder gör inte mordet mindre ondskefullt. Offrets nära och kära lider lika mycket. Fenomen som ungdomsrabatt och mängdrabatt finns där för förövarens skull, för att inte tala om när brottslingar slipper utvisning eftersom de riskerar att drabbas av ungefär samma saker i sina hemländer som de valt att utsätta andra för här.

För de flesta av oss är det en moralisk självklarhet att människor förtjänar att bli behandlade som de behandlar andra. För att förtjäna sympati måste man visa sympati själv. Skadar man andra förtjänar man att lida för det.

I kontrast till denna etik står det svenska rättsväsendets absurda mildhet mot rånare, våldtäktsmän och mördare. Vi minns alla hur den dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson ömmade för den ensamkommande flykting som 2016 mördade en ung kvinna som arbetade på hans HVB-hem. ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”

Sådana frågor ställer den som tror att det är samhällets fel när somliga begår brott. Idén är att om vi bara är mer inkluderande, om vi välkomnar dem tillbaka in i den laglydiga värmen, kommer de att sluta skada andra. Som författaren Linda Skugge skrev på sin Aftonbladet-blogg förra veckan: ”Låt oss börja med att visa barnen som rånar att vi finns här, att vi är nyfikna på dem och deras liv. Så att de förlåter oss för att vi fram till nu fullständigt skitit i dem och lämnat dem till sitt eget öde.”

Därifrån är steget inte långt till dagens svenska rättsväsende. Kriminalvårdens dåvarande generaldirektör Nils Öberg sammanfattade utgångspunkten väl i The Guardian (26/11 2014): ”Fängelse är inte straff i Sverige. Vi får folk i bättre form.”

Huruvida ”vi” får folk i bättre form kan ifrågasättas. Ingen av de misstänkta för mordet på T-centralen verkar ha ”kommit i bättre form” genom sina kontakter med Kriminalvården. Men Öberg hade helt rätt i att fängelse inte är ett straff i Sverige. Åtminstone inte ett tillräckligt straff.

De flesta av oss är överens om att mord är ett allvarligt brott, och kräver allvarliga konsekvenser. Det är inte rättvist när mördaren snart kan njuta av ett liv i frihet igen, något hans offer aldrig får göra. Och om rättsväsendet misslyckas med att skipa rättvisa, är risken hög att någon annan gör det.

2018 utsattes två flickor i Trollhättan, 12 och 14 år, för sexuella övergrepp respektive våldtäkt. Deras familjer brydde sig inte ens om att polisanmäla. ”Vi tror [inte] så mycket på rätten/rättssystemet när våldtäktsmän går fria”, förklarade mamman till ett av offren. I stället sökte de upp våldtäktsmannen och misshandlade honom.

Om rättsväsendet fortsätter signalera att det står på förövarens sida kommer den sortens hämndaktioner att bli vanligare. Andra kommer att se till att förövare får vad de förtjänar – men utan en objektiv domstols behärskning, och definitivt utan dess rättssäkerhet. Det är ingen önskvärd utveckling. För att bromsa den måste det svenska rättsväsendet återupprätta sin trovärdighet, och då räcker det inte att lösa brott som mordet på T-centralen. De skyldiga måste straffas också. Inte mötas av oändlig sympati, utan få vad de förtjänar.

Blanche Sande

Frilandsskribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.