• idag
    3 juli
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    4 juli
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    5 juli
    19°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 juli
    16°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Hon har ärvt sitt lilla, lilla lyte av mig

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Hon ser väldigt liten ut, fast alla har sagt att hon är enorm.
Över fem kilo.

En unikt stor brud. Hennes pappa var hälften så stor. Det är svårt att föreställa sig det. Vilken halva var borta då? Det är omöjligt att begripa.

Hon ser ut som sin farmor som bäbis. Ihopknyckt huvud med massiv överläpp. Hon är inte lik mig. Jag tittar och möjligen skulle man med lite god vilja kunna tolka håret som lite lätt rött.

Men jag vet inte, håret ser mest klibbigt och råttfärgat ut. Dessutom lär det väl lossna snart. Det gjorde allt hår på mina nyfödda barn. Skrap, skrap så var det borta.

Hon ser väldigt liten ut. Piper och gnyr försiktigt. Rösten hörs knappt. Pappan byter bajsblöja och det ser svårt ut. Hon är nio timmar gammal men det verkar onekligen lättare att byta bajsblöja på pojkar. Det var jag bra på.

Hon ser väldigt liten ut. Jag tänker att man måste vara väldigt aktsam med en sån liten varelse. Jag säger nåt och biter mig själv i tungan eftersom det innehåller en svordom. Jag tänker inte svära mer inför den här tjejen. Om hon blir utsatt för tidens brutala jargong ska det i alla fall inte vara genom mig. Det får bli de där buffliga rapparna på spotify om det nödvändigtvis ska ske. Det får vänta tills de tar över hennes uppfostran. De stora, jobbiga, påträngande pojkarna på lågstadiet. Och mellanstadiet. Deras tid kommer väl.

Hon ser väldigt liten ut.

Hur ska vi undvika att just hon blir ett lallande dokusåpavåp?

Hon ska fostras milt till en stark brutalfeministisk pudding. Inte av mig, kanske, för jag är trots allt bara en lallande farfar och en farfar har bara en begränsad möjlighet att utöva något som helst inflytande. Kanske bäst så. Jag köper rosa rosor med några instuckna videkvistar. Sov du lilla videung, tänker jag. Vilken rörande symbolik över årstider och barn. Mjuka försiktiga videkissar, Rosa, starka kvinnliga blommor. Lite stickiga som rosor och tjejer ska vara.

Ja, ni hör själva. Känslorna är all over the place.

Den nio timmar gamla tjejens morföräldrar börjar redan tala om att köpa klänningar. Jag understöder det. Jag tillhör inte den grupp som avskyr könsroller. Jag gillar könsroller. Jag gillar läget. Könsroller finns och dem kan man göra starka saker med. Men jag tänker köpa kläder som man kan vara sig själv i. Inga snäva jeanskjolar, men gärna rosa nallebjörnar. Tuffa nyckelpigsdresser.

Krönikören har fått ett barnbarn. "Hon ska fostras milt till en stark brutalfeministisk pudding. Inte av mig, kanske, för jag är trots allt bara en lallande farfar och en farfar har bara en begränsad möjlighet att utöva något som helst inflytande."
Foto: Privat

Jag funderar på vilken musik jag ska spela för henne.

När hennes pappa var nyfödd spelade vi Nationalteaterns Livet är en fest och Arja Saijonmaas och Mikis Theodorakis ”Vad killen där ser nere ut...”. Det var sånt han vankades till söms av när hans nyblivna, sjåpiga föräldrar gick innanför fönstren i Skara och Jönköping, natt efter natt. Så hittade jag Jesse Winchester som sjöng ”I am a father now...” och plötsligt fanns det en sång som jag kunde älska fullkomligt. Det var min pappalåt. Do la lay, för er med spotify.

Hon är verkligen inte lik mig.

Mina barn var inte heller lika mig men de var söner och i sina söner ser man antingen sin farsa eller sig själv. Jag såg inget annat. Fortfarande kan jag se min döda farsa ibland när jag ser mina tre söner på avstånd. Långt avstånd.

Veckans värmlänning

Jimmy Jansson är ju den stora värmländska kulturbäraren just nu. Han har redan skrivit typ alla låtar i Mellofinalen nästa lördag och ikväll bara måste nya förskolehiten Piga och dräng ta sig dit också.

En annan besökare säger något och han använder en svordom och jag får bita mig i tungan för att inte tysta honom. Jag försöker se vad Agnes tycker om orden men hon tycker ingenting. Hon rycker till av en fotoflash. Hon rycker till i mina armar och det är en ohyggligt stor känsla. Jag tänker på en skämtteckning jag såg en gång där det stod att ”Hade jag vetat hur kul det var att få barnbarn hade jag skaffat det direkt”.

Jag börjar förstå vad tecknaren menade.

Hon ser väldigt liten ut. Jag försöker se om hon inte är lite, lite lik mig. Och så hittar jag det. På sina lillfingrar har hon små utväxter. De hänger försiktigt som örhängen. De ska snart knipsas bort. Hon ska lindas, bedövas och så ska de knipsas bort. Jag hade också såna. Jag har fortfarande kvar ärret på mitt vänstra lillfinger. Tre gånger, minst, togs de bort. Sista gången när jag var 19 år. Läkarna sa att det var nån sorts rest från miljoner år bakåt, från en darwinistisk utvecklingsfas hos människodjuret.

Agnes har samma utväxt som jag. Det hon ärvt av sin farfar är ett lyte. Stackars lilla, stora tjej. Men jag är ändå stolt. Alltid nåt, tänker jag. Alltid nåt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.