• idag
    8 apr
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    11°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    10 apr
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Det finns en grön konservatism

Signerat
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Viljan att värna naturen behöver samsas med andra politiska instinkter.
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Den brittiska filosofen Roger Scrutons bortgång och regeringsbildning i Österrike satte ekologisk – konservativ sammansmältning på den politiska kartan. Men finns det skäl att tro att en överbryggning mellan samtidens två stora politiska rörelser är möjlig?

När Österrikes konservative förbundskansler Sebastian Kurz efter årsskiftet bildade regering med ”de Gröna” var det många som höjde på ögonbrynen. Men efter en kort fundersam tystnad bröt applåderna ut i tidningsspalterna. Landets politiska låsning var löst efter en lång tid av osäkerhet. Att både skydda klimatet och landets gränser blev svaret. Det fanns i sak ingen motsättning i att värna dem båda. Högern fick lätta på budgetdisciplinen för klimatsatsningar och de gröna fick acceptera att regeringen skulle kontrollera migrationen och motverka politisk islam. Kanske var det av mandatmatematiskt tvång som parterna accepterade lösningen, men oavsett finns det ändå viss överlappning mellan miljöfrågan och konservatismen.

Expressens krönikör Torbjörn Nilsson försökte senare i januari spåra den miljöpolitiska ådran i Sveriges borgerliga partier. Miljötänkande och civilisationskritik såg han i exempel som moderaten Anders Björck, Centerpartiet under Thorbjörn Fälldin och inom Kristdemokratin. Men kontentan blev ändå att högern har förlorat dessa drag på senare år. Miljöpolitiken har blivit en vänsterfråga.

I en replik på texten lyfte författaren Johan Lundberg fram den konservativa filosofen Roger Scrutons miljöintresse och hans kritik av miljövänstern, men den kortlivade debatten fick tyvärr handla om aktivisten Greta Thunberg skulle hyllas eller inte. Men jag tror att det i sammanhanget finns något intressantare att lyfta fram.

I Nilssons historiska redogörelse plockar han fram siffror från en rapport som kom i december 2019 från Göteborgs universitet om miljöopinionen i valundersökningar från 1982 till 2018. Intresset för miljöfrågan toppade 1988 då 46,1 procent av de tillfrågade ansåg att miljön var den viktigaste frågan vid valet av parti. 2018 låg siffran på 17,8 procent. Krönikören saknar svar på varför klimatkrisens väckelserörelse inte biter på den svenska opinionen. Varför var det så viktigt för svenskarna att bry sig om kärnkraft, kvicksilverhalter och försurning men inte att engagera sig för global uppvärmning när det vankas val?

Ett svar finns dock i Lundbergs replik, även om kopplingen i texten inte är uppenbar. Scruton var visserligen ideologisk när han lyfte fram känslan för hemland och närmiljö som en positiv kraft, men i bakgrunden ligger en mer basal psykologisk process. Människan värderar det som är närt och kärt. Kärnkraftens risker och kemikalieutsläpp hotade inte bara människors hälsa utan också den natur, skog och vatten som svenskarna sedan länge levt i relation till. Det är ingen gåta varför det upprörde väljarna mer än dagens klimatfrågor.

Givetvis finns det en konservativ nerv för miljön. Men den är inte det ensamma värdet som behöver bevaras. Hotas äganderätten och företagande av miljöaktivister och om de förespråkar en okontrollerad invandring – ja, då är det svårt att få samsyn.

Österrikes regering och lokala samarbeten i Sverige som här i Karlstad visar att det går att få till fruktbara samarbeten mellan gröna och blå partier. Klimat och miljö är en av vår tids viktigaste frågor, men det är inte den enda. Om förespråkare för grön politik ska nå framgång kan det inte heller bygga på en undergångsromantisk radikalism. Få väljare kan sympatisera med det.

Konservatismen som idétradition bygger på ideal kring bestående och samhällsbärande värden. Konservativ politik går till handling när det som värderas hotas att försvinna.

Här måste det göras skillnad på vad som personligt värderas och vad som är av värde. Det är tillbaka till frågan om närmiljö kontra klimatet. Människan kan lära sig förstå klimathotet och vad som behövs göras för att minimera riskerna. Men hotet är abstrakt och avlägset. En bild på planeten kan väcka känslor, men det bär inte hela vägen.

Värdet av naturen är självständig från människan, men den kan bara göras förståelig genom att sätta det i relation till människors liv. Om det ska ske en omställning behöver miljörörelsen komma ner från barrikaderna. Den gröna rörelsen sår stora framgångar i Österrike och ser ut att gå en liknande väg i Tyskland. Konservatismen som sådan är inte miljöfrågans fiende. De bygger i grunden på samma vilja att bevara.

Pontus Westerholm

TF Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.