Veckoslutet dominerades i Bryssel av det extra insatta toppmötet där EU:s medlemsländer skulle förhandla fram en ny långtidsbudget för perioden 2021 – 2027. I Sverige finns det brett stöd för att förhindra en höjning av Sveriges EU-avgift. Men utan Storbritannien kan detta bli svårt.
Storbritanniens utträde lämnar ett budgethål på nätta 200 miljarder kronor i EU:s budget. En stor del av pengarna fick de visserligen tillbaka i form av stöd men det skapar ändå en hel del problem i Bryssel när unionens långtidsbudget ska pusslas ihop.
Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike har i media dubbats till de ”sparsamma fyra”. De är länder som prioriterar handeln snarare än omfördelningen mellan länder inom EU och har i de pågående förhandlingarna en svår uppgift. De vill minska på budgeten för att förhindra en avgiftshöjning.
Med sig på den strama linjen har de även tungviktaren Tyskland som är en nettobetalare med intresse av att både hålla ner budgetstorleken och att bevara det kritiserade systemet med rabatter på EU-avgiften som Storbritannien en gång i tiden förhandlade fram.
Nettobetalare som de fyra och Tyskland har hög bruttonationalinkomst och får därför en väldigt hög avgift jämfört med mindre ekonomier i unionen. En punkt som ständigt återkommer i förhandlingarna är ett möjligt avskaffande av rabatterna. Det skulle för Sveriges räkning innebära en kostnad på cirka fem miljarder kronor om året.
Andra storspelare i budgetbråket är sådana som vill öka budgeten och avskaffa rabatterna. Förutom Macron handlar det om sådana som Portugals premiär-minister António Costa och Ungerns Viktor Orbán. Den senare agerar kritiker på hemmaplan men är en ”vän av sammanhållning” när strukturstödet diskuteras.
De mest hårdföra av de sparsamma, Nederländerna och Österrike, har båda erbjudits extra ekonomiskt stöd som kompensation. Nederländerna får enligt det senaste förslaget behålla 25 procent av den tull i sina hamnar de annars är skyldig att betala till EU. Vilket är mer än vad de tidigare begärt. Österrike får för sin del en klumpsumma på 100 miljoner euro som plåster på såren. Därtill lovades att rabatterna skulle vara kvar.
António Costa uttryckte dock vid slutet av fredagens förhandlingar att de sparsamma fyra skulle ha fått oproportionerligt mycket uppmärksamheten under dagarna och att det senaste förslaget skulle vara oacceptabelt.
I en process som denna, där varje stats eller regeringschef i praktiken har ett veto på varje lagt förslag, är låsningar att förvänta. Fredagskvällen, nio timmar efter utsatt tid avslutades de enskilda mötena och man satte sig vid förhandlingsbordet. Rådets ordförande Charles Michel konstaterade att det inte fanns någon lösning för tillfället och toppmötet avslutades utan resultat.
Även om det går långsamt, så gäller det för Sverige och de andra sparsamma att stå på sig och hålla ihop. Sverige har inte råd att komma ur den är processen tomhänt.