Med den nya lagen tillåts Polisen att installera spionprogram i brottsmisstänktas datorer eller mobiltelefoner. För att metoden ska vara aktuell krävs ett domstolsbeslut för det enskilda fallet och en misstanke om brott med minimistraff på två års fängelse.

Så kallade hemliga tvångsmedel är redan en viktig del av brottsutredningar. Information om hur kriminella kommunicerar och vad de skriver till varandra är ofta avgörande i större fall. Krypterade chattjänster blir allt vanligare och nu uppger Polisen att 90 procent av den kommunikation som de försökt avlyssna de senaste åren har varit krypterad.

Lagstiftningen har stått stilla samtidigt som tekniken förändrats. Hemlig dataavlysning är dock en nödvändig del i att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Det är därmed positivt att riksdagen nu moderniserar lagstiftningen, även om det långt ifrån saknas brister.

Reaktionerna i media har överlag varit kritiska till den nya lagen. Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker har ifrågasatt om IT-kompetensen hos Polisen är tillräcklig för en sådan här befogenhet. Nog för att impulsen att ifrågasätta statens maktmedel är allmänt sund, men när brottsligheten förändras måste också Polisens arbetssätt göra det.

Den tekniska förmågan har och kommer också långt framöver vara ett av rättsväsendets stora handikapp. Där utvecklar sig brottsligheten mycket snabbare än myndigheterna. Men det betyder inte för den delen att Polisen ska stå utan medel mot problemen. Vidare satsningar för att höja den tekniska kompetensen inom Polisen behövs, men det är nog inte en sådant som Vänsterpartiet vill prioritera. Även om de påstår det i debatten om dataavläsning.

Andra kritiker har framhållit att Polisen, genom att använda existerande brister i mjukvaran, håller tillbaka säkerheten i systemen. Är det inte bättre att man anmälde dessa brister till teknikföretagen? Kanske det, men då offrar man bevakningsmöjligheter till fördel för en allmän IT-säkerhet. Det är nog så viktigt, men som tidigare sagts är just kommunikationen avgörande i utredningar av grov brottslighet. Den kan man inte ignorera.

Ett alternativ som nämnts är att införa krav på en statlig nyckel, en bakdörr, i mjukvaran. Att de internationella företagen skulle bistå med något sådant är dock svårt att se. Det skulle också innebära en allt för nära relation mellan staten och företagen. Gråzonen som lagen nu innebär är trots osäkerheten kanske den enda sånär rimliga lösningen.

Teknikutvecklingen har förenat den offentliga och privata sfären på sätt som medför stora problem. Vanligaste problematiken är ändå integritetsfrågorna kring sociala medier, hur våra privatliv blir allt svårare att skydda från insyn. Reaktionen att skapa mer krypterade medier är överlag positiv, men det ger också brottslingar fler sätt att agera och kommunicera.

Den teknologiska kapprustningen mellan kriminella och rättsväsendet fortsätter att eskalera. Gårdagens riksdagsbeslut är ett led i en större utveckling där ny teknik också medför nya risker och begränsningar. Avvägningarna är svåra, det kan man inte komma ifrån, men besluten behöver ändå tas.