Christer Sjögren: "Jag är lika dödlig som alla andra"

På lördag intar ett återförenat Vikingarna Scalateatern i Karlstad för två specialshower.

NWT möter Christer Sjögren i ett öppenhjärtligt samtal om livet och åldrande, om artisteriet och storheten med Vikingarna.

Sent i somras berättade NWT nyheten om att Christer Sjögren skulle återförenas med sitt Vikingarna och göra två specialkonserter på hemmaplan. Det var en jublande trio – Christer Sjögren och bandkollegan Erik Lihm samt managern Jörgen Arnemar – som presenterade en konsert som skulle berätta historien om de värmländska vikingarna, dansbandet som kom att erövra både Norden och Tyskland och som under perioder sålde mest skivor i hela landet.

– Det är lite av en nystart, börjar Christer Sjögren när vi hörs några dagar innan konsertdubbeln.

Det känns som en comeback?

– Ja, på sätt och vis. Vi körde några datum förra året och det var så mycket roligare än vi kunnat föreställa oss. Det blev en aha-känsla, för jag trodde att vikingatiden aldrig någonsin skulle uppstå igen. Vi hade lagt det bakom oss.

2004 tog bandet farväl med en konsert i Arvika. För några år sedan återuppstod bandet med en ny sångare men den tänkta återupplivning blev kortlivad. Nu är originalet tillbaka så när som på två nyare medlemmar som ersatt de som fallit ifrån.

– Responsen har varit överväldigande! Fansen fanns kvar och alla i manskapet vill spela. Så varför inte köra några konserter? Det känns så skönt nu att kunna återuppleva storheten med Vikingarna, utan att känna den där kniven på strupen som alltid fanns med tidigare.

Han tycker sig nu kunna skörda frukter av det hårda arbete han och bandet la ner för decennier sedan. I en intervju med NWT 2016 beskrev Christer Sjögren några av Vikingaåren som ett helvete, "Kroppen gick som en robot, men själen hamnade på efterkälken".

– Även om Vikingarna var stora så går tiden fort. Ärligt talat trodde jag att vi skulle vara borta ur folks medvetande. Men vi har tydligen satt avtryck i historien, vi slår nya rekord nu som vi inte ens levde upp till när det begav sig.

Hur ser året ut för dig och bandet?

– Vi kör ett 30-tal jobb. Efterfrågan är så mycket större än vi trodde, men vi är för gamla för att åka runt som i fornstora dagar, haha. Vi får välja tillfällena mer med omsorg. Det ska kännas roligt, det är viktigt.

Känner du personligen en musikalisk nytändning genom det här?

– Ja. Det kändes helt rätt att avsluta Vikingarna när vi gjorde det. Vi var på topp då. Nu har det växt fram en kultstämpel kring bandet under trädan. Yngre generationer – som jag aldrig trodde skulle upptäcka oss! – har intresserat sig och hejar på. Hade vi en töntstämpel tidigare så är den numera utbytt mot en kultstämpel.

Från tönt till kult?

– (Skratt) Jamen precis så. Och efter alla år med krogshower, Sinatra och Elvis-låtar och julturnéer har det varit häftigt för mig att komma tillbaka till den otroliga låtskatt som är Vikingarnas. Jag var trött på många av bitarna efter att ha sjungit dem i decennier, men jag börjar förstå vad Vikingatiden betytt – både för oss i bandet och för de som lyssnat. Det finns en stor kvalité i så många av låtarna. Vi har inga problem att fylla 90 minuters konsert med bara hits!

Han skrattar och förundras.

– Kul att man fortfarande kan bli överraskad efter att ha sysslat med det här i 50 år. Man blir aldrig fullärd. Det är en udda bransch.

Du börjar komma upp i åren och har 50 år på scenen i kroppen. Du gör en show som blickar tillbaka med Vikingarna, känner du att det är dags att summera?

– Jag funderar i de banorna, det gör jag. Jag närmar mig 70-strecket och det är klart att det finns med mig. Men att summera är inte rätt ord tycker jag. Det är ett år i taget som gäller. Fördelen med ålder – om det nu finns någon – är att med den kommer en frihet: Jag behöver inte bevisa något längre. Så länge jag har hälsan och tycker det är kul, går det bra.

Han tystnar, samlar tankarna och fortsätter:

– Men frågan du ställer kräver flera svar. Ofta undrar folk om det är något jag drömmer om att få göra, något jag har ogjort. Jag känner mig nästan för kaxig när jag svarar "Nej". Men så är det. Jag har fått göra så otroligt mycket. Jag drömmer inte om någon karriär i USA till exempel. Jag har ju redan haft en sådan. Nyligen blev jag erbjuden att åka till Nashville för att göra en Johnny Cash-skiva. En yngre artist undrar såklart hur fan jag kan tacka nej till en sådan sak, men jag vet vilket slit det innebär. I min ålder finns det andra aspekter att väga in – familjelivet, min hobby med bilarna, hus och hem. Jobbet är viktigt, men det är inte längre det viktigaste. I dag ser jag till hela livspusslet. Livet är svårt att balansera under de flesta åren. Just nu stämmer det bra.

Det låter som att du trivs med livet i dag?

– Ja! Fast åren går så fort. I dag förstår jag vad pappa menade när han sa: "Livet går så himla fort". Då var jag 35 och han drygt 60 och då begrep jag det inte på samma sätt som jag gör i dag. "Det är väl fortfarande 24 timmar på ett dygn oavsett hur gammal man är", tänkte jag. Som ung förstår du inte att tiden går fortare ju äldre en blir. Det är jobbigt att tänka på det, om tio år är jag 80! Jag kan inte ta in det riktigt.

Tiden springer i väg.

– Så är det för oss alla. Och man kan inte köpa sig mer tid. Det gäller att ha det så bra som möjligt i vardagen. Se till att man trivs.

Göra saker av lust, inte av måsten?

– Jamen precis. Det är så många måsten under ett liv. Det är pressat. Men jag kan inte klaga, jag har fått hålla på med jag drömt om. Även om jag i turbulenta perioder inte hunnit i fatt mig själv, har jag haft jobb.

Om du fick berätta om din artistkarriär för den där unge Hagforsgrabben som fick chansen att sjunga i Pelles i slutet av 60-talet, vad tror du han skulle tänka?

– Oj. Jag har faktiskt tänkt den tanken. Tiden innan Pelles minns jag väldigt väl, den var... skral. Jag tror inte att grabben jag var då skulle kunna förstå min resa.

Världen var för liten då?

– Precis! Jag hade inte fått upp ögonen riktigt. Att jag skulle få åka till USA, Tyskland, att jag skulle spela in så många skivor... Det skulle vara ogreppbart för mitt yngre jag. Det är så mycket i det här som du omöjligen kan förstå på förhand. Som kändisskapet till exempel. Första gången någon bad om en autograf blev jag överlycklig och frågade runt om inte det var någon annan som också ville ha!

Han skrattar gott åt minnet.

– Senare kom det att bli så mycket att det blev mig övermäktigt, jag fick bära känslan av att vara otillräcklig. Men när jag ser tillbaka på allt, det känns som en oändlig resa. Jag har fortfarande svårt att greppa allt som hänt. Fast innerst inne är jag samma kille som den jag var hemma i Hagfors. Jag vill tro det i alla fall. Jag har inte flugit upp till himlen, jag vet att jag är lika dödlig som alla andra, trots att jag har fått vara med om allt det här.