• idag
    2 apr
    • Vind
      10 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    3 apr
    • Vind
      7 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    4 apr
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    5 apr
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 apr
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Mitt liv som Anna Netrebko-stalker

Helg
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Skivtips med Anna Netrebko: Opera Arias (2003), Sempre Libera (2004) och Violetta (2005) - alla finns på Spotify.
2009 hade jag min kanske värsta Anna Netrebko-psykos.
Jag betalade tusentals kronor för att få vara nära henne. Höra henne, känna hennes sensualism. Njuta av den kaotiskt sträva elegansen. Det var ett missbruk. Det erkänner jag.

Jag flög tusentals mil över hela världen - jag var en klimatkatastrof och ett levande utsläppskaos innan omvärlden ens hade uppfunnit det.

Däremellan försökte jag hjälpligt sköta mitt seriösa arbete som hockeyanalytiker (hmmm…). Det var lite rörigt.

Anna Netrebko säger ni kanske undrande?

Jag säger Polarpriset. Offentliggjordes i tisdags. Rysslands stora sångerska. Putins favorit. Sopran. Skitbra. Skitsnygg.

2009 var jag i Linköping.

Skrev om Leksand.

De hade - som vanligt - sparkat tränaren.

”Det sjukaste med sparkandet av tränarna i Leksand är ju att man hade tänkt ersätta med Leif Boork. Men när man inte fick honom tog man – Christer Olsson. Herregud, det är ju som om man inte får tag på brännvin en kväll så säger man att man lika gärna kan dricka sockerdricka.”, skrev jag.

Det gick - vill jag minnas - åt helvete. Det brukar göra det när man sparkar hockeytränare.

Så jag sket i Leksand.

Åkte istället till Wien och såg Anna Netrebko på Wiener Staatsoper i Lucia di Lammermoor. Jag var helt betagen.

Tänkte, påtagligt bländad, att ibland kan konsten skymmas av skönheten.

Som i fallet Anna.

Är det för att hon är så makalöst vacker som jag sitter och vrålar ”Brava” efter hennes vansinnesaria eller är det för hur hon sjunger, tänkte jag.

Jag skrev en sportkrönika (?) i Aftonbladet:

”Hon har inte pianissimon som Edita Gruberova, men för några sekunder sjunger hon istället som det sårbara, djupt kränkta barn hon är i rollen. Och det är bland det mest gripande jag sett på en operascen.

En minuts lycka.

180 euro kostade biljetten – 1 900 spänn.”

En minuts lycka är inte kattskit för en sportkrönikör som stundtals funderade på att sluta bevaka ångestskapande företeelser som Rögle-Timrå en fredagskväll medan alla andra tittar på På spåret och njuter av att se hur Jan Guillou inte kan nånting.

Jag skrev:

”Jag skäms nästan att berätta att jag såg Anna Netrebko på ståplats på Metropolitan i samma opera för bara tre veckor sen och då buade publiken åt en tenor som var värdelös. Åt Anna jublade många, några få buade. Ståplatshuliganer är sig lika världen över, tänkte jag.”

Men de slåss sällan på opera, det gör de inte. Det ursäktar väl en del, tänkte jag. De slåss sällan på läktarna på hockey också. Inte ens i Stockholm.

I hockey slåss bara spelarna - och styrelsegubbarna.

På operascenen dödar de varandra och sig själva på löpande band. Anna Netrebko dödar sin man på bröllopsnatten. Sen dödar hon sig själv och sen dödar hennes ex sig själv.

Blodigt. Rena hockeyn.

Anna Netrebko tjänar grova pengar.

Och få tåla en del skit.

I en av recensionerna från New York anmärkte en kritiker att hon lagt på sig några kilo sen hon födde sitt första barn förra året. Han gillade inte det.

Det gjorde jag. Operasångerskor ska se normala och lyckliga ut. Inte magra och olyckliga.

Och Annas hänförande skönhet är oföränderlig. Ibland undrar jag om jag ens hör hennes röst för den omslutande skönheten. Men det är, tänker jag, varken mitt eller hennes problem.

I New York fuskade Anna. Hoppade över ett avslutande höga e bland annat. Det gjorde hon inte i Wien. Det gjorde mig glad. Fusk är fult.

Efter föreställningen gick jag och satte mig på hyfsat enkla men anrika Saloon nåt kvarter från Metropolitan. Just när jag fördjupade mig i en frozen margarita så satte sig Anna Netrebko bredvid mig. Ja, faktiskt. Klockan var väl 23.00 och bredvid henne satte sig hennes agent, barnflicka och bäbis och hennes man som är en hyfsad sångare. Anna hade drivor av blommor med sig som hon la så att de höll på att kväva min än så länge pigga frozen margarita och hennes barn.

Jag var hur nöjd som helst.

Mest nöjd var jag över att jag inte sa nåt. Jag läste vidare i min bok. Kollade lite på min mobil, avlyssnade det spännande samtalet på ryska. Fattade inget. Njöt. Jag var ju nära min idol. En stalkers dröm. Hon tittade på mig ibland. Jag röjde inte en min.

Inte hon heller.

Jag tänkte att jag kanske i förtroende skulle meddela att jag är expert. Och stalker. Jag borde kanske sagt att jag sett samma opera på 45 olika operahus runt om i världen. Och Anna nästan lika många gånger.

Bara så att hon visste.

Men jag sa ingenting.

Veckans mello

Dotter var ju precis så bra som man hoppades och finalplatsen var helt självklar. Arvika regerar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.