Fredrik Lindström använder sin egen flygrädsla som ingång till temat ”mänskligheten”. Där, hos terapeuten som skulle hjälpa honom att tolerera flygresor, fick han sig en tankeställare. Är människan verkligen förnuftig? I sin senaste föreställning svarar han på den frågan – genom att väva samman humoristiska betraktelser med personliga bekännelser och vetenskapliga fakta, på typiskt Fredrik Lindström-vis.
En inledande iakttagelse att vi gradvis ersatt Gud med moderna uppfinningar leder in på det osannolika i att vi över huvudtaget finns till. Fredrik Lindström konstaterar att varje individs existens är beroende av fler samlag än vad det finns stjärnor på himlen. Vilket i sin tur leder in på den evolutionära teorin att vi härstammar från fiskarna. Därefter följer en pedagogisk genomgång av ett fosters utveckling på sjungande dalmål. Allt för att komma till slutsatsen att vi människor är mycket mer djur än vi vill vara.
Fredrik Lindström menar att vi likt en Pac-Man jagar belöningar och flyr från det som skrämmer oss. Att vi alla är självgoda snyltare på det evolutionära belöningssystemet. Att vi fungerar som barn och att vi styrs av våra känslor (oavsett hur förnuftiga vi tror att vi är). Så om man konstaterar att människan inte är förnuftig – att vi egentligen är barn – då är det inte längre obegripligt att Donald Trump kan väljas till president, att vi krigar med varandra eller att vi lever som om det fanns fyra jordklot. Fredrik Lindström levererar denna slutsats nästan lika lättsamt som han drar ett skämt om Anders Borgs omtalade helikopter i Stockholms skärgård. Men hans poäng väger egentligen bly.
Vi skrattar åt tvångstankar om att ställa sig upp och dra ned gylfen på ett bankmöte, åt målande bilder av hur vi beter oss på fyllan och åt Fredriks broderande beskrivning av en husvisning som spelar på våra känslor. Men mellan skratten lurar ett allvar. ”Om vi fungerar som barn är vi inte mogna för rollen som skapelsens krona!”. Fastnar inte skrattet lite i halsen om man reflekterar över innebörden i den meningen?