I takt med att partierna blivit fler och mindre har det blivit svårare att bilda stabila majoriteter och därmed regeringar. Makten borde därför mer förflyttas till riksdagen, men det verkar som partierna är livrädda för vår folkvalda församling.
Efter valet 2018 trodde jag att vi skulle få se en mer rörig politisk situation, med mer instabila regeringar, kriser, avgångar, nya regeringar och kanske rent av nyval. Lite grann som det var under det förra 20-talet för hundra år sedan. Det fanns ju inga klara majoriteter och något håll, och mandatmatematiken tillät knappast det heller. Så drog också regeringsbildningen ut på tiden och det dröjde till januari 2019 tills vi fick en riktig regering.
Däremot har den typ av rörigt kaos som jag inledningsvis spådde inte hunnit infinna sig. En av de stora anledningarna till det är att svensk politik begåvats med januariöverenskommelsen (Jöken). Januaripartierna ville till varje pris undvika detta, och snackade då ihop sig om 73 punkter i förväg. Så rädda är man för att inte alltid i förväg veta hur man får igenom sina förslag i riksdagen, och i synnerhet då ens budget, att man sluter dylika överenskommelser.
Det var av samma anledning som den än mer famösa decemberöverenskommelsen slöts efter valet 2014. "Det största blocket" måste kunna få regera relativt ostört även om det egentligen inte hade någon majoritet bakom sig. Oppositionen lade sig platt. Denna mentalitet ligger bakom Jöken, men den avgörande skillnaden är att oppositionen den här gången inte är beredda att lägga sig platt. Då blir det problem eftersom januaripartierna inte heller har någon majoritet bakom sig i riksdagen. Men de agerar som om de hade en och blir märkbart upprörda när de andra har mage att bråka.
Bakomliggande är en rädsla för att makten förskjuts från regeringen till riksdagen. Delvis är den berättigad då det blir mer rörigt om voteringsutfall i olika frågor inte är givna på förhand. Men är det så fel? Skulle inte det snarare vara ett bättre uttryck för folkviljan än om olika partier av varierande storlek kompromissar ihop sig till döds, där socialdemokrater får avskaffa värnskatten och centerpartister införa friår?
Det är bara att inse att svensk politik av i dag är mer fragmenterad, med oklara majoritetsförhållanden. Det var hyfsat stabilt när vi hade två block som makten skiftade mellan. Men så är det inte i dag när Sverigedemokraterna vuxit sig så stora. Under överskådlig tid kommer det inte att gå att bilda stabila majoritets- eller nästan-majoritetsregeringar.
Och då är inte den bästa lösningen att låtsas som om allt är som det varit och köra på, för det saknar legitimitet hos stora delar av svenska folket. Det var därför de borgerliga fick svårt att acceptera att lägga sig platt efter decemberöverenskommelsen, och det är därför den samlade oppositionen i dag (med Vänsterpartiet och SD) inte kan acceptera en januariöverenskommelse som explicit vill utestänga dem från allt inflytande.
Det är möjligt att vi trots allt kommer att få en återkomst till 20-talet, när Jöken successivt inte visar sig fungera. Ju förr desto bättre, och då får vi börja skissera på ett nytt system för maktutövning som bygger på de folkvalda i riksdagen.
Då kan vi ha mindre minoritetsregeringar – exempelvis en M-KD-regering, eller en ren S-regering – som lägger sina förslag i riksdagen och där får söka majoritet för dem. Visst blir det rörigare och mer osäkert med sådana hoppande majoriteter, men det skulle som sagt bättre avspegla folkviljan.
När det gäller hur statsbudgeten läggs så är det mer avpassat efter hur det var förr, med två block. Det ramverket skulle behöva ändras för att anpassa sig till dagens läge. Regeringen kan då, ungefär som sker i vårt grannland Danmark, lägga sitt budgetförslag, väl medvetna om att det aldrig kommer att antas som det ser ut. Istället får man mejsla fram en slutlig statsbudget genom förhandlingar i riksdagens finansutskott. Sedan får man väl också lägga till några spärrar av typen utgiftstak så att inte kostnaderna skenar iväg.
Det är detta som politikerna är livrädda för – att tappa kontrollen och överföra makten från regeringskansliet och finansdepartementet till finansutskottet. Men det är nog så det måste få vara givet hur partiernas inneboende storleksförhållanden är. Och det skulle vara att respektera demokratin.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör