Lasse Stefanz värmlänning: "Jag har sett vad spriten kan ställa till med"

Han är hagforsingen som har spelat i 13 år med Nordens största dansband.

Genom åren har det blivit otaliga konserter, album och priser.

NWT möter Gunnar Nilsson, en ödmjuk trummis som fortfarande drivs av lusten att spela.

Under de första minuterna av vårt samtal hörs det att han för 20 år sedan bytte Hagfors och Värmland för Alingsås. Men ju mer han nystar i sitt musikaliska förflutna tar Hagfors-dialekten över och orden blir allt mer rumphuggna.

Gunnar Nilsson är ovan uppmärksamheten. Men bjuder gärna och generöst på personliga historier från ett turnéliv där tusen och åter tusen mil har avverkats kors och tvärs över hela Norden.

Han är väldigt ödmjuk inför framgångarna. Mycket av det han berättar bottnar i pojkdrömmen som blev sann. Historien tar sin början bland kaffeburkar i plåt och grytlock där han redan som fyraårig parvel satt och trummade frenetiskt. Två år senare fick han sitt första "riktiga" trumset.

Gunnar är ett sladdbarn och han var noga med att låta familjen få ta del av hans trummande även tidigt på söndagsmornarna, något som aldrig föll i vidare god jord hos de äldre systrarna som gärna var ute och dansade på lördagskvällarna. Det var systrarna som kom hem med skivor av Flamingokvintetten och Streaplers. Och Lasse Stefanz som tidigt blev ett favoritband.

– De där plattorna spelade jag till, minns Gunnar.

– På den tiden var det väldigt stort med dansband på bygden. Det var dans i varenda buske, mina föräldrar var ofta ute och dansade.

"Z, Sjögren och jag"

För dansbandspubliken rimmar Hagfors med Christer Sjögren och Stefan Borsch.

– Jag har spelat en hel del med Stefan. Han var en av de som jag såg upp till i början. När jag fick min första grammis med Lasse Stefanz 2008, fick jag höra att jag var i fint Hagforssällskap – Monica Z, Christer Sjögren och jag. Det är väl vi från orten som fått den där utmärkelsen.

I går hade Lasse Stefanz chansen på ytterligare en Grammis, det hade blivit den femte. Gunnar Nilssons väg till framgångar och utmärkelser har gått via otaliga band och konstellationer. Leif Lindh's och Tommy Bergs. Lotta Engberg. Listan är lång. Under 90-talet spelade han med Nick Borgen under många år.

– För mig var det inte strålkastarna eller tjejerna som var grejen, förklarar Gunnar.

– Det var helt enkelt att få spela. Det var det roligaste. Och så är det fortfarande. När jag märkte att spelandet kunde generera en krona eller två, blev det än roligare.

– Med Nick Borgen spelade jag bland annat in "Den glider in", den låten blev som en andra nationalsång i Finland när de vann hockey-VM.

"Massa järnskrot i ansiktet!"

Under några år lämnade Gunnar Nilsson musiken, lusten hamnade på sparlåga och han tog ett "vanligt" jobb under några år. Med undantag för några spelningar med Lotta Engberg lät han stockarna ligga.

– Jag installerade vitvaror hos folk. Det var verkligen en helt annan värld än den jag var van vid genom musiken. Jag har alltid varit rastlös, börjar jag med någonting ska det helst vara klart redan innan jag börjat, skrattar han.

– Men det där jobbet var helt ok, jag fick träffa en massa människor. Jag skulle dock aldrig kunna stå vid en maskin åtta till fem, det har jag inte ro till.

Vägen till trumpallen i Lasse Stefanz var ingen raksträcka. Snarare en rejäl och tidskrävande kringelikrokväg.

– Det var trummisen i Streaplers, Kjetil Granli, som tipsade mig om att Lasse Stefanz sökte trummis. Jag hörde av mig, men månaderna gick.

Det visade sig att bandet hade misstagit Gunnar för en annan trummis, en med ansiktet fullt av piercingar.

– "Vi kan inte ha med någon som har en massa järnskrot i ansiktet! Dricker han vatten rinner det överallt", resonerade bandkillarna, skrattar Gunnar.

– Som tur är kom de på att det hade skett en förväxling och jag bjöds in för en audition.

Bara att få chansen att provspela beskriver han som en väldigt stor upplevelse. Han förberedde sig "djävulskt noga" och fick applåder när sista ackordet klingat ut.

– Jag hade ju sett upp till de där gossarna under så många år!

Efter några månader fick han en förfrågan om han ville vikariera under några konserter. 80 låtar skulle pluggas in på kort varsel. Efter några spelningar tyckte bandet att han skulle åka hem till frugan och diskutera om han ville bli fast medlem, det här var i januari 2007.

– Jag tackade ja direkt och ringde till farsan. Han trodde det hade hänt en olycka, för jag ringde mitt i natten! När jag berättade nyheten började han gråta av lycka. Han blev så glad för min skull! Jag grät jag med.

Han skrattar gott åt minnet.

– Lite senare på morgonen ringde jag och väckte min chef på vitvarufirman och sa upp mig med omedelbar verkan. Det kanske inte var det roligaste att höra en tidig söndagsmorgon, men han förstod.

Resan från att ha haft de här killarna som idoler till att umgås och spela med dem som kollega, hur vill du beskriva den?

– Fantastiskt stort! Du måste förstå att det här var en pojkdröm som gick i uppfyllelse för mig. Som att få det man önskar sig allra mest av tomten. Det känns sjukt att få sitta bakom de här killarna och spela trummor.

Hur trivs du?

– Kanonbra. Och så mycket jag har fått vara med om! Jag minns när jag fick min första guldskiva. Jag kom hem med den halv fem på morgonen, men var ändå tvungen att spika upp den på väggen direkt. I dag har jag 40 guld- och platinaskivor.

Han beskriver att det inledningsvis uppstod en hel del komiska situationer när skåningarna i bandet skulle förstå hans Hagforsmål.

– Jag fattade inte ett dugg av deras grova skånska! Och grabbarna fattade inte vad jag sa. Det är roligt med dialekter, det kan bli väldigt fel ibland.

"Kommer aldrig hända mig"

Den där pojkdrömmen överlevde alla hundår han spenderade som stretande musiker.

– Jag kämpade och slet och alla de där utmärkelserna kändes väldigt långt borta. Vikingarna och Steaplers fick guldskivor i drivor och de var med i alla olika slags sammanhang. Jag tänkte: "Det kommer aldrig hända mig". Men så vände det, nu har jag varit med om så mycket och fått de där priserna jag med.

Hans båda söner – Hampus och Tim – spelar också musik. Tim har valt samma instrument som farsgubben och har spelat med bland andra Jimmy Jansson och Arvingarna.

– Tim spelade med Jimmy och The Poets på "Allsång på Skansen". Det var en annan dröm jag hade, att få spela där. För några år sedan gick den i uppfyllelse när Lasse Stefanz spelade med Mikael Wiehe.

6 000 mil per år

I veckan gör bandet spelningar inför sittande publik, i kväll gästar de Torsby och Frykenskolans aula.

– Alla vi i bandet tycker att det är gôtt att spela i Värmland. Värmlänningar är ett glatt fôlk. Ofta när vi spelar här så träffar man någon man inte sett på 20 år, det är alltid roligt.

Lasse Stefanz släpper årligen nya skivor och snittar på drygt 120 konserter om året. Det blir i runda slängar 6 000 mil i turnébussen. Under en kväll spelar de i regel tre och en halv timme med två pauser.

– Busslivet är speciellt. Jag älskar vår turnébuss, den är som ett andra hem. Vi försöker att inte vara inpå varandra hela tiden, men visst känns det ibland som att jag spenderar mer tid med bandet än med familjen.

– Det är oerhört viktigt att det sociala fungerar i en grupp. Funkar inte det, så funkar det inte på scenen heller.

I ett band blir det gärna så att man tar på sig olika roller, vilken är din roll?

– Jag kör bussen en del. Och dammsuger den ibland, jag vill ha det rent och snyggt omkring mig. Ibland är det jag som är lustigkurren i sällskapet.

Som dansbandsmusiker under så många år, du måste ha sett en hel del?

– Oh ja! Både det ena och det andra. Jag har sett mycket roligt, men jag har också sett vad spriten kan ställa till med. Som Olle (Jönsson, bandets sångare, reds anm) brukar säga: ”Vi har skapat många giftermål, men en hel del skilsmässor också”. Dans är en social grej, man går ut för att träffa varandra. Vi har fans som kommer fram och berättar att de dansade till oss för 25 år sedan och är gifta sedan dess. Sånt är otroligt kul.

Ni blir en del av fansens vardag?

– Ja eller hur! Vi har fans som är väldigt hängivna. Det finns de som reser efter oss 100 kvällar per år.

Vad väntar för Lasse Stefanz i år?