Den lilla skandinaviska vargstammen, där bara cirka 40 vargpar får ungar varje år, är för liten, för isolerad och för inavlad, skriver Torbjörn Nilsson.
Svar till Runar Filper (NWT 30/1 2020).
Vi människor delar landskapet med en fantastisk mångfald av andra arter. Vi bör inte tränga undan dem för mycket, utan se till att andra arter också får finnas i långsiktigt livskraftiga stammar. Den lilla skandinaviska vargstammen, där bara cirka 40 vargpar får ungar varje år, är för liten, för isolerad och för inavlad. Orsaken till detta är att alltför många vargar skjuts – en del med tillstånd, andra olagligt.
Så skriver du en debattartikelDen jakt som vargstammen ändå kan tåla bör riktas mot vargar som angriper tamdjur – som ett komplement till andra åtgärder som minskar risken för tamdjursangrepp. Även enstaka vargar som blir påfallande oskygga kan behöva tas bort. Men licensjakt på vargar som inte gjort någon skada är en dålig idé.
Brottslighet kan inte bekämpas genom att göra handlingarna lagliga. Att tillåta licensjakt för att minska den illegala jakten är som att tillåta slagsmål för att minska misshandelsbrotten. Dessutom fungerar det inte – den illegala vargjakten tycks ha ökat sedan man började med licensjakt.
2013 bedömde riksdagen att referensvärdet (minimiantalet) för gynnsam bevarandestatus skulle vara någonting från 170 till 270 vargar i Sverige. Men gynnsam bevarandestatus är ett begrepp från EU-juridiken – det är inte upp till riksdagen att bestämma vad det innebär, utan det avgörandet ligger hos EU. 2015 beställde regeringen nya analyser, som ledde till att Naturvårdsverket och även Högsta Förvaltningsdomstolen bedömt att minimiantalet är 300 vargar i Sverige. Miljöorganisationer och en del forskare menar att även den siffran är för låg. Vad som är rätt i detta får vi veta om det så småningom prövas i EU-domstolen.
Torbjörn Nilsson
Ulvsby, partistyrelseledamot i Miljöpartiet