Att rädda barnen är att rädda framtiden

Ett grundläggande fredsarbete är det att verka för barnets rättigheter. För det är barnen som kan rädda framtiden, skriver Lennart Lindgren.

Rädda Barnen i Sverige har just fyllt 100 år. Sverige var nummer två av organisationer som bildades för att främst ge stöd till flyktingbarn efter första världskriget. I England bildades Save the Children 1919 i Albert Hall i London. Filantropen Eglantyne Jebb tog initiativet, hon som fick smeknamnet ”Den vita lågan” eftersom hon brann med het låga för barns rättigheter. Hon hävdade också att alla nationer bär gemensamt ansvar för hur barnen har det i vår värld. Långt senare tydliggörs detta i FN:s barnkonvention.

I Sverige var det driftiga kvinnor som låg bakom bildandet av Rädda Barnen, bland andra författaren Elin Wägner. Här fanns också Selma Lagerlöf som formulerade den tänkvärda devisen ”Att rädda barnen är att rädda framtiden”. Något som gäller genom alla tider.

Eglantyne Jebb insåg att frågan om barns rättigheter måste ut internationellt. Hon formulerade så texten till det som blev 1924 års Genève-deklaration om barnets rätt, antaget av Nationernas Förbund. 1928 avled Eglantyne Jebb men arbetet fortsatte med breddat engagemang.

1948 kom nästa deklaration om barnets rättigheter och 1959 en utökad FN-deklaration. Så kom till slut det stora steget då FN 1989, efter tio års intensiva förhandlingar, tog sitt banbrytande beslut om Barnkonventionen. Som lägger fast barns rätt till liv och utveckling liksom barns rätt att göra sin röst hörd och bli respekterade för sina åsikter. Ett aktuellt paradexempel är Greta Thunbergs klimatinitiativ ”Fridays for Future”.

Alla världens länder står nu bakom Barnkonventionen utom USA (detta märkliga land som man aldrig blir klok på). I Sverige har Barnkonventionen äntligen blivit lag. Nu gäller det att aktivt tillämpa den på alla plan i samhället. En utmaning, förvisso.

Under 1920-talet arbetade Rädda Barnen fortsatt aktivt. Mot slutet av decenniet gick dock luften ur och verksamheten gick på sparlåga. Men 1939 tog det fart. Oron ute i Europa och det begynnande andra världskriget tände ånyo engagemanget. Margit Levinson blev ny kraftfull ordförande som deklarerade: ”jag vill se en stjärnhimmel av lokalföreningar”. Under hennes 24 år i ledningen steg antalet lokalföreningar från några få till omkring 250 med många aktiva medlemmar. Under kriget var verksamheten inriktat på stöd i Europa för barn som drabbats, för att sedan successivt breddas ut över världen.

Så har det fortsatt. Ett grundläggande fredsarbete är det att verka för barnets rättigheter. För det är barnen som kan rädda framtiden.

Lennart Lindgren

F d generalsekreterare, Rädda Barnen